Aftonbladet – 27 april 1866, sida 3

VN HA operan såsom ett helt betraktadt. Om fodernöden och nutfodringen med granris? och sågspån.c Bäst som man håller på med ordnandet afexporten afladugårdsprodukter från Sverge till England, framträder i flera af rikets provinser den från gammaldags alltför väl kända fienden till ladugårdsskötselns förkofran, fodernöden. Spanmålsprisen äro höga, oljekakor kunna knappt erhållas äfven mot dryg betalning, till och med stråfodret, hö och halm, har mångenstädes börjat tryta eller är åtminstone ytterst dyrt. Hö betales med 5 rdr, halm med ända till 2 rår 50 öre per centner. För nödens lindrande har man ock redan tillgripit de gamla fodersurrogaten: takhalm, granris och ljung; man ökar deras antal med sågspån. Nöden känner ingen lag, men den är äfven den bäste läromästaren. Sågspån såsom kreatursfoder : Det låter värre än det är, och min afsigt I är att i nedanstående rader visa, på grund af I sednare årens forskningar, att sågspån ej blott får utan bör anses för ett stundom rätt värdefullt fodermedel för idisslande djur, måhända bättre än vanlig råghalm, men säkert bättre än I gammal takhalm. — Sågspån i allmänhet har. såsom fodermedel största likhet med räghalmhackelse. Båda två äro mekaniskt söndersmulade växtstjelkar; debestå till ungefär hälften af så kallad träfiber eller växteellämne, som i behörigt fin fördelning smältes aj idisslande djur! lika lätt som stärkelse (potatesmjöl). Deras halt af ägghvita är ringa och nästan värdelös vid utfodrmg. Resten utgöres af korksubstans och dylika osmältbara ämnen. Sågspån är således somj råghalm i främsta rummet ett voluminöst foder, ; såsom innehållande närmare hälften af sin vigtj osmältbara ämnen; för det andra är den ett värmegifvande (respirations-) fodermedel. Den van-; liga såpspånen är efter all sannolikhet mera lättsmält än halm af höstsäd, hvartill den förhåller sig som skalad till oskalad hafre; derjemte vin-j nes den i fint fördeladt tillstånd såsom biprodukt, då deremot hackelseskärning förorsekar särskildt besvär. Att man i hvardagslifvet anser! halm för ett försvarligt fodermedel, men alldeles! förkastar sågspån (d. v. s. trähackelse), harickej sin grund uti begges inre egenskaper, utan uti tankegång2n, som sammanknyter halm med hö och gräs, men sågspån med timmer och byggnadssten. Den som först begagnat åt sig brännässlor eller åt sina nästar stickginst (som krossad högt värderas i England) har måst bryta med mera rotfasta fördomar. Allt efter ursprunget har sågspån olika egenskaper och värde. Sågspån af de mjuka löfträdslagen, t. ex. lind, poppel. asp, pil m. fl., eger troligtvis vigt för vigt högre fodervärde än hackelse af höstsädeshalm. Träsubstansen af den hårdare asken, boken och eken bör till följd af starkare inkrustering antagas vara mindre lämplig; lönn och björk torde mera likna de först uppräknade trädslagen. Garfsyrehalten 1 ek och al är neppeligen skadlig. Deremot bör barrträdens rikedom pe kåda uppmärksammas, som uti tall uppgår till mera än 7 procent. Kåda ärpåsamma gång ett näringsämne likt fett och kryddämne. . Yngre och snabbväxande träd hålla mindre mängd osmältbara ämnen än äldre. Under vintern fällda träd äro rikare på födoämnen än ef-; ter löfsprickningen, hvilken utsuger stammen li-; kasom frösättningen rågstråen. Sockret, som på vären rikligen finnes i safven af sockerlönn (i Amerika) eller björk (hos oss), är under vintern; upplagdt i stammen såsom stärkelse. . 1 Murkna träd lemna naturligtvis oduglig sågspån, likasom murken takhalm oduglig hackelse. Vid utfodring med sågspån har man åtskilligt att observera. Gammal, halfrutten sågspån är alldeles förkastlig; om den, i likhet med hvad som påstås om halm, är alldeles färsk mindre; smältbar än efter någon tids liggande, vet jag icke. Stickor måste sorgfälligt frånskiljas genom! sållning. Vid foderblandningar tages sågspån i stället för halm; den fordrar tillsats af kraftfoder, t. ex. ärter, vicker, sädesdrank m. m, Blandningen; ångkokas eller upplägges till sjelfjäsning. Harts-, rik sågspån (af tall och gran) får ej gifvas i stor mängd, allraminst vid svag utfodring, och! böra kreaturen småningom vänjas dervid. Vid uppstillning af smaklösa fodermedel, t. ex. affallet af potatesmjölfabrikationen, bör kådig sågspån anses för ett godt kryddämne. Gödoxarj hafva under en längre tid förtärt 8 skålp. Pr dag och hafva deraf befunnit sig förträffligt. — å grund af hvad härofvan blifvit änfördt om! utfodring med sågspån torde vara bevisadt, att denna i och för sig icke är så oefterrättlig som; man allmänt tror, utan att den förtjenar at anska mycket uppmärksammas af den rationella andtbrukaren ; dock vill jag icke heller bortdisputera, att sågspånsutiodringen, såsom deni hittills i nödens timme anlitats, kastar en gan ska tvetydig dager på husbondens förtänksamhet och verksamhet med afseende på foderbehof och foderfördelning. Granris förhåller sig till sågspån som spädt hö till halm; det består af fina grenar med åsittande blad (barr, och skiljer sig från löfruskor endast genom ursprunget från olika trädslag. Trädens bladbildningar innehålla öfver hufvud enahanda beståndsdelar som ängsgräs, en blandning af qväfvehaltiga (ägghvitartade) och qväfvefria (kolhydrater och fett) näringsämnen: med ungefär 50 procent (ilufttorkadt tillstånd) osmältI bara både qväfvehaltiga och qväfvefria föga kända ämnen; de böra således betecknas såsom. ett voluminöst foderämne af mer eller mindre fypnsamt blandningsförhällande för värmeoch raftproduktion. Trädens bladbildningar äro i allmänhet rikare å kryddämnen (grafsyra, bäskämne, bladgröna, harts m. m.) än ängsgräs. Skilnaden emellan I barroch löfträd är företrädesvis den, att bladen af de förra innehålla en myckenhet af en flyktig olja (terpentinsprit), som saknas hos de sednare. Löfvets höga födovärde är sedan gammalt kändt; löf ingår ju till och med i födan för menniskor, t. ex. kinesiskt och paraguay-the. I jemförelse med vanligt kreatursfoder förtjenar löfvet af de vanliga trädslagen att sättas närmare I klöfver och grönvicker än ängsgräs. Att föda kreatur uteslutande med löf, låter I blott sällan föra sig, emedan de flesta löfarterna äro för starkt kryddade, deribland i främsta rummet barrträdens bladbildningar. Barr, gifna i större mängd åt ovana och utslvultna djur, kunna framkalla lifsfarlig inflammation. Men en måttlig utfodring med löf och barr, jemte annat vanligt foder, bör icke blott icke afrådas, utan till och med förordas öfverallt der dessa foder. medel äro tillgängliga till icke för höga pris (d. I v. s. inberäknadt arbetet). Ofta torde hos oss genom löf och barr samma effekt kunna åstadkommas som engelsmännen tro sig vinna genom I begagnande af Therleys eller Beachs fodermjöl och dylika preparater med sina humbugspris, I Löf och barr taf gran och tall synas företrädes: vis nyttiga vid stark utfodring med rotfrukter affallet från potatesmjölfabriker, samt med säd och halm utan tillbörlig mängd hö. Lämpliga-. ste tiden för löffångsten är i andra månaden I efter löfsprickningen; vid ruskornas torkning bör lika så omsorgsfullt förfaras som vid höbergning. I För sent taget eller urlakadt eller unket löf duer lika litet som hö af motsvarande egenskaper. När barren eger det högsta fodervärdet, kan jag icke säga, men. jag anser våren icke för den minst lämpliga tiden för deras begagnande. Stundom anlitas ock ljung för fyllande af foderbrist. Att denna växt ej saknar allt foderI värde, bevisas af det stora Bergamaskerfåret (i . Norra Italien, som föder sig förträffligt på ljunga. Fal KAN hadarv man mtl av Faa