Aftonbladet – 25 april 1866, sida 2

PE WW I RE WASA UU EV SAP äl hö tällningen för dagen i Tyskland och rä de preussiska reformförslagen. — In I det ögonblick, då detta bref inträffar 113, stockholm, står den brinnande frågan om ; ustning eller afväpning mellan Preussen och )sterrike sannolikt icke längre på dagord lingen. Enligt de sednaste underrättelserna ill Österrike gifva efter i afväpningsfrågan. U Preussen svarade, såsom man vet, väl icke vå den braskande österrikiska depeschen af len 7 dennes, i samma retsamma ton, men völl i sig med, att Österrike skulle återalla de truppdislokationer vid gränsen, som la let sjelf medgifvit samt derigenom taga förta steget och återställa det militära status Ivo ante. Då skulle Preussen följa exemolet. Denna begäran ämnar nu Österrike ;fterkomma — ett temligen sällsynt fall på sj Wiens slott, der vanligen ett blindt högmod l,, ronar i militärämnen. Det österrikiska sval ret har i dag ankommit till Berlin. Från liplomatiska kretsar erfar man derom, attl; Österrike samtycker att börja afväpningen den 25 dennes, i förväntan att äfven Preussen antingen samtidigt eller den 26 skalllj, vegynna afväpna. Preussen skall sannolikt så in på att göra det den 26, och dermed ir den fredspareotes inledd, hvilken jag i mitt förra bref förutsade. De österrikiska tidniogarnas högtrafvandes hotelser ha således uppgått i rök. Så snart Österrike såg att man gjorde allvar i Berlin och att dess envisa fasthållande vid de anspråk, åt hvilka depeschen af den 7 dennes! oaf ett så öfvermodigt uttryck, skulle ådraga lr det dubbelkriget i Tyskland och Italien, ryg-1 gade det tillbaka. Preussen har härigenom c tör ögonblicket vunnit en framgång, som : det skall söka draga vinst af i de sväfvande frågorna. Grefve Bismarck sitter, såsom man kan tänka sig, nu åter stadigt på sin! plats. Han har bevisat konungen, att man ; genom ett kraftigt uppträdande kan pockal; sig till mycket af Preussens arffiende, ochl: konuvgen skall derföre också finna sig upp-ls muntrad att stå fast vid det förkunnade programmet i hufvudfrågorna — annexionen och förbundsreformen — hvilka ännu icke tagit ett enda steg mot sin lösning. Man måste nemligen vara förvissad om, att motsatserna ännu stå oförsonade mot hvarandra i dessa båda hufvudpunkter af tvisten. Väl har man från Wien förklarat österrikiska depeschen till lord Russell understucken, hvilken Wiirtemberger Staatsanzeiger offentliggjort och i hvilken kabinettet i Wien förklarar det för en skam, l: om det skulle gifva hertigdömena till pris åt Preussen och på samma gång påyrka, att . befolkningarne skola rådfrågas. Det skalll vara en puff af furst Metternich i Paris, hvilken dertill användt en österrikisk publicist, hr Fröbel, som förut varit redaktör af en officiös tidning i Wien, men nu redigerar Wiirtembergs Staatsanzeiger och är österrikiska sändebudets i Paris vän. Upphofsmännen till förfalskningen förutsågo naturligtvis dementien, men beräknade, att man ändock bland allmänheten skulle antaga, att frågan gällde ett förtroligt yttrande af Österrike till engelska regeringen. Verkligen kan icke heller någon veta, om icke dylika muntliga yttranden fällts af österrikiska diplomater i Paris och London. Så mycket är dock säkert, att Österrike ännu alltjemt icke vill tillåta hertigdömenas införlifvande med Preussen utan en godtgörelse i område och att det för ögonblicket uppskjutna kriget när som helst åter kan uppblossa. Men dessförinnan skall det i hela veckor inom den politiska verlden och Tysklands press talas om det preussiska reformförslaget i Frankfurt. I morgon, den 21, öfverlemnas förslaget om inkallande af ett parlament till ett utskott af I medlemmar af förbundsdagen, der det, om uttrycket ursäktas, skall befinna sig såsom djefvulen i vigvattnet eller ur preussisk syppunkt såsom en engel i helvetesdunsterna. Redan dagen derpå, söndagen den 22, skola ministrarne i Wärtemberg, Baiern, Sachsen, Darmstadt och Nassau, således de s. k. wirzburgarne, hålla en sammankomst i Augsburg och uppsätta ett koalitionsprogram mot Preussen. Man ämnar begära, att Preussen, innan något beslut fattas om parlamentsförslaget, skall framlägga sin vallag och sin reformplan samt att en öfverenskommelse derom skall uppgöras mellan regeringarne. Detta vore att på ett föga beslöjadt sätt afslå det preussiska förslaget, ty innan de 34 förbundsregeringarne bli eniga, skall hela det nuvarande slägtet vara utdödt. Preussen skall stå fast vid, att framför allt inkallandet af ett parlament med en bestämd kort termin skall beslutas. Lyckas det ej genomdrifva detta, skall det återkalla sitt sändebud från Frankfurt och vägra uppfylla alia förbundspligter, det vill säga utträda ur förbundet. Att vi dermed skulle gå eh py, svår kris till mötes, be: höfver icke anmärkas. Det skulle då sannolikt bli en konferens i Berlin mellan Preuseen och de regeringar. som vilja stå på vårt lands sida. Man skall här söka upprätta ett nytt förbund på unionsväg och med särekilda allianser, skenbart inom förbundet, men i tydligt ändamål att spränga detta. Häremot stall Österrike göra front med sina anhängare, och då skall krigsfaran uppträda ännu mera hotande än hittills, emedan det icke längre gäller en militärtilldragelse, utan de mot -hvarandra kreverande principfrågorna. Så betraktas händelsernas gång i väl underrättade diplomatiska kretsar, alltid förutsatt att grefve Bismarck stannar qvar på sin plats och att hans nervlidande icke gör honom något streck i räkningen. Ett intressaat, om också lustigt, mellarspel i denna allvarsamma ställning utgör prins Karls af Hohenzollern val till furste i Rumänien. Prinsen är en liten vacker premierlöjtnant vid ett preussiskt gardesdragonregemente och skali vara stadig och förståndig, om också icke något utmärkt snille. Omkring hans val korsa de mångfaldigaste intriger hvarandra. Prinsen skall ha lust att antaga och konungen vara tveksam. Men österrikarne vilja ej komma ur den tron, att grefve Bismarck genom denna nya kann laot ett ovökäovo i deras eoet bo vid