Aftonbladet – 24 april 1866, sida 3

-ser. För bifall talade hrr Staaf, Björck Henschen, Wistrand m. fl. I Plenum slutade kl. half 10. LÖRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. j Bondeståndet. Diskussionen angående tullbetänkandet. I Bjerkander, som väckt motion om temliger Ihöga tullsatser å jordbrukets alster, kämpade if: rigt för denna åsigt, samt anförde att alla andrå länder hade spanmålstullar, med undantag af IFinland, och der hade deras borttagande icke I skett utan svåra strider. Talaren förunårade sig öfver att vårt land, som voie jemförelsevis mindre fruktbart, skulle stå ensamt med fri import. Dessutom borde det icke lemnas ur sigte, att staten af spanmålstullarne, då de funnos till, fade en inkomst af 400,000 rdr, som nu går förorad. ToSenberg. Talaren trodde ej på skyddstullars fördel, utan ansåg dem snarare skada än gagna. I afseende på tullen å fläsk vore len uppenbarligen intet annat än en individuel beskattning på den, som behöfver köpa. Man har ansett denna tullsats nödvändig, emedan importen af fläsk på sednare åren betydligt stigit. Orsaken till denna stigande import vore i talarens tanke att söka i vår förändrade bränvinslagstiftning. Numera idka icke mindre landtbrukare bränvinsbränning och kunna derföre icke, som förr med den erhållna dranken, uppdrifva svinafveln. Alla varor, som äro nödvänc if för menskliga lifvets uppehälle, böra icke beläggas med tull; hvilket endast gynnar den rike producenten, men trycker arbetaren. De fria åsigter, som man tillämpat i näringslagstiftningen, böra äfven införas i jordbrukslagstiftningen samt handeln med dess alster. . Jonas Andersson. Talaren hade alltid hyllat frihetens princip och finner intet skäl att frångå densamma i afseende å tull-lagstiftningen. Alla onödigt tryckande band samt konstlade skydd äro skadliga. Då man producerar mer än som konsumeras, verka tullar endast afund hos de konsumerande, utan att lända till nytta för producenten. Så är förhållandet t. x. med spanmål, som af oss producerar till utförsel. Vi ha visserligen nu haft en penningkris, men att tro denna vara en följd af tull-lagstiftningen är ett misstag. Priserna å råvaror stiga och falla, oberoehide af tull-lägstiftningen. Nils Pettersson ansåg att skyddstullar borde finnas å lifsmedel, ty jordbruket borde ha samma skydd som de andra näringarre. Pottomakaren, skräddaren och skomakaren njuta skydd, men icke jordbrukaten. Sven Nilsson. Ehuru representant fören ort, som icke har något annat intresse att bevaka än jordbruket, kunde talaren dock icke yrka bifall till den ifrågavarande punkten. I afseende Bden stegfade importen af fläsk, anförde talaren att orsaken dertill vöre den, att arbetareri ni lefver betydligt bättre än till och med blott för tio år sedan. Anders Andersson från Skaraborgs län utvecklade orsakerna till de goda omständigheter, hväruti låndtbrokarens ekonomi befann sig under åren 1853, 1854 och 1855. Mången, som trodde att detta skulle alltjemt fortfara, tänkte ej på att spara under den goda tiden, för att kunna möta den onda. Många äro orsakerna till den betryckta ställning, hvari landtmannen nu är försatt. Sålunda hade bankerna börjat undandraga sig att lemna lån åt landtbrukaren, som blifvit hänvisad till hypoteksföreningar, hvilka väl ej hade penningar, men voro rika på — handlingar. Införandet af den fria räntan samtidigt med den nya banklagstiftningen hade äfven bidragit att öka jordbrukarens bekymmer. Den fria tull-lagstiftningen vore dock icke orsaken till denna olycka. Är det rätt, slutade talaren, att ytterligare nedtrycka den fattige genom att fördyra hans lifsförnödenheter, hvilket sednare uppenbarligen är meningen med nu föreglagna l: lifsmedelstullär? Carl Ifvarsson ansåg att utskottet kommit till ett riktigt resultat, ty den stat måste förlora, som lembar andfa stater frihet att införa dess rodukter, men icke förbehåller sig samma rätt I afseende å sina egna. En sådan reciprocitet : hade gjort sig gällande vid ingåendet af franska l: traktaten, och talaren trodde att man ej borde frångå densavitia äfven i andra handelsfrågor. Lundabl, Olof Larsson i Tullus, Almqvist, Adolf Sköldberg; Svenstv, Johan Bergström, Carl And. Larsson, Hörnofeldt och Matts Persson ansågo äfven att tullar ålifsmedel icke medförde någon fördel för landet, och yrkade derför att utskottets förslag skulle ogillas: Den äsigten, att tullar skulle sättas å lifsmedjen biträddes af Cars Ersson, Carl Sköldberg rån Nerike, Medin, Gustaf Jonsson, Petter Andersson, Svante Bergström, Johannes Anlersson från Elfsborgs län, Per Nilsson från Kristianstads län, Forsbeck, Rundbäck och Lundqvist: . Per Nilsson i Espö uppdrog en teckning af le skadliga följder, som oundvikligen måste upptå af lifsmedelstullar; samt visade att 1844—45, lå tullarne voro höga å lifsmedlen, stodo likväl lessa i pris icke så högt som nu. Tullarne hinIra den fria konkurrensen samt hämma handelns ch esfartens utveckling, hvarföre talaren äfven örkiv.uvs sig hylla de liberala åsigter, som på ednare tider gjort sig gällande i tull-lagstiftninen, samt ingalunda gilla tullsatser å lifvets vigigaste behof. Erik Ersson från Gefleborgs län biträdde utkottets förslag att tullar skola sättas å lifsmedel, ock ville talaren derifrån undantaga spanmålsrodukterna. För utgången af utskottets förslag rörande förta punkten i betänkandet hafva vi förut redojort. Till Redaktionen af Aftonbladet. Uti redogörelsen i gårdagens Aftonblad för