Aftonbladet – 24 april 1866, sida 3

. j pöra förnuftiga vilkor, för att kunna deltaga denna strid, utan att öfverflyglas af större och yckligare lottade nationer, vore en klok stats 1 ekonomi. kKtt vilkor att jemna denna strid vor Tjust tullen. Talaren redogjorde härefter för förhållande med lifsförnödenhetstullarne i andra länder, fram hållande, åt de flesta af dessa, hvilka just af fri handlarne åberopas såsom mönster för oss, hade ganska dryga tullar ålifsförnödenheter. Deupp lysningar han i detta fall vunnit genom stude randet af Rydqvists statsekonomiska betraktel ser? hade han fått bekräftade genom ett bihang. som blifvit utdeladt i dagens plenum och besyn nerligt nog förskref sig från frihandlarnes läger Då alla de länder, med hvilka vi stode i en närmare handelsberöring, hade införselstull på jordbruksprodukter, vår det också billigt, att sven ska jordbruket icke stode värnlöst i täflan med andra länder, så mycket hellre som naturförhållandena hos oss voro så olika med deras och inga. lunda till vår förmån. Resultatet af talarens fö redrag blef, att skyddstullar voro behöfliga för jordbruket, ocn de nu föreslagna å lifsförnödenHeter och jordbruksalster fann hofpredikanten så obetydliga, att de ej kunde särdeles betunga den fattige. På dessa skyddstullar skulle jordbruket uppblomstra och allt mer och mer draga till sig de arbetare, som nu begifva sig till städerna för att öka proletärernas antal, och en gräns för den ruinerande frihandeln sättas o. s. v. Prosten Janzon uppläste ett skriftligt anförande, hvari han visade att frihandeln var en kosmopolit, som hade till gruhdsats: ubi bene. Den var så platohisk och kristlig, att den tog alla i hand och bjöd dem påbredda smörgåsar. Ett bibelspråk var i talet inflickadt, som lydde, om referenten ej hörde orätt, sålunda: den ej sitt husfolk försörjer, är värre än en hedning?, hvarjemte i föredraget jemförelsen mellan fästningar, såsom skydd mot fiender, och tullar såsom skydd mot en oerhörd import, väderleksoch naturförhållanden, den omständigheten, att vi nästan hela året om ligga infrusna som björnar i idet, de höga räntorna i vårt land, skaldens ord, att det är bättre att gå i egna skor än åka i sina björnars vagnar? m. m. var afhandladtien mycket kraftig predikan. ?Man kunde icke?, menade prosten Janzon, hylla frihandelsläror utan att vara grym?. Frihandlarnes påstående, att man borde sköta sina naturliga näringar?, bemöttes med, att all vår industri då skulle gå under, ty om naturliga näringar ej voro andra än sådana som buro sig, hade vi blott två, nemligen pap persoch strykstriksfabrikationen. Dethade prosten Janzon funnit af kammarkollegii berättelser, der han fått fulla bevis på att alla andra näringar i landet voro i aftynande. Föredraget slutade med att frihandeln skulle föra oså till bränten af undergång, hvarföre hr prosten yrkade skydd för de svenska näringarne, skydd för jordbruket och bifall till den nya tulltaxan. Kyrkoherden Otterström anmärkte, att prosten Janzon vore utrustad med en rik fantasi, och att han målade i starka och lifliga färger; men ban. fann den statsekonomiska visheten 1 prostens föredrag dock ej vara så stor, att man derpå kunde bygga en tulltaxa. Prosten Westin hade fått lära sig en hel hop saker vid denna riksdag: att det vore regeringen som uppgjorde tulltaxan, att 57, 59, 60 och 61 SS regeringsformen hade i tillämpningen fått en annan betydelse än dess ordalag angäfvo, att regeringen gjorde förändringar 1 hvad ständerna beslutat m. m., så att sjelfbeskattningsrätten nu ej hade mycket att betyda. Han vore emellertid tacksam för den ministeriella artighet, som nu bevisats representationen derigenom, att ministeren nu för denna framlagt till godkännande den tnlltaxa mwmisteren i sin höga vishet funnit för godt att uppgöra. Under sådant förhållande återstod knappast något annat än att lägga betänkandet till handlingarne, ty det betydde i sjelfva verket föga hvad ständerna beslutade. Prosten Lundholm förklarade anledningen till den nu uppkomna reaktionen vara, att två tulltaxor-kommit ut, den ena i strid med ständernas önskningar. Den ena ytterligheten hade framkallat den andra, och man borde nu låta regeringen veta, att de paragrafer ännu gälla, som röra rikets ständers sjelfbeskattningsrätt. Biskop Björck förklarade sig ej gilla tulls åsättande på landtmannaprodukter: Jordbrukarens rlägenhet hade sin grund 1 helt andra orsaker än tullsatser. I fråga om slutmeningen i betänkandet instämde biskopen i frih. af Ugglas reservation. Doktor Gumelius visade huru sväfvande begreppen, om frihandel och protektionism voro: framhöll en mängd af de orsaker, som bragt jordbrukaren i sin nuvarande förlägenhet; visade uru vår industri och vårt jordbruk gått framåt, allt mer och mer lösande sig ur de band som hämmat dess utveckling, samt ansåg det nu icke rätt och tillbörligt att gå tillbaka eller att lägga tull på lifsförnödenheter och jordbrukets produkter. Man kallade tullen artigt nog för ?skydd?; talaren ville hellre benämna den ?tvång?. Prosten Palmlund sökte jordbrukarens förlägenhet i en öfverdrifven sädesproduktion och en försummad ladugårdsskötsel samt sade sig ej vara någon vän af skyddssystemet, men förklarate sig besynnerligt nog ändå för närvarande vilja bifalla utskottets betänkande. Doktor Lindgren, som önskade ett måttligt skydd för våra inhemska näringar, så att ej våra hamnar skulle stå alldeles öppna för alla andra länders produkter, ansåg bevillningsutskottet genom de nu å lifsförnödenheter och ladugårdsprodukter åsatta lindriga tullsatser ha hållit en klok medelväg, ehuru dessa tullsatser betydde föga, då regeringen sedan decennier ansåg sig hafva rätt att nedsätta eller borttaga dem. Kyrkoherden Englund gladdesig åt, att man Asatt tullar å lifsförnödenheter, seende häruti en räddning för landtbrukaren ur den betryckta ställning, penningförlägenhet m. m., hvari han för närvarande befann sig. Prosten Almqvist slutligen trodde, att det ej vore illa gjordt, om man satte moderata tullar på jordbruksalster och ladugårdsprodukter. Sedan den förberedande diskussionen förklarats slutad, begärde prosten Melen proposition derpå, att ståndet måtte lägga utskottsbetänkandet till handlingarne samt bibehålla den gamla tulltaxan, hvilket yrkande afslogs. Härefter skred man till behandling af de särskilda tullsatserna. Tullen å artikeln fläsk, 2 rdr pr centner bifölls, efter votering med 34 röster mot 13. Professor Ribbing, kyrkoherden Otterström, som ej hade något emot att tull lades på trichinhaltig vara; prosten Ljunggren samt doktorerna Gumeelius och Moberger talade för afslag i betänkandet, i syfte att fläsk skulle blifva tullfritt. -Den sistnämnde förklarade hufvudskälet till afslag å hans sida vara, att han med sin röst ej ville bidraga att nu fördyra lifvets enklaste och nödvändigaste uppehälle för den fattige, då man kort förut genom den franska traktaten lemnat den rike tillfälle att få smörja sig med ryffel och andra läckerheter för godt pris. För bifall till betänkandet yttrade sig deremot kyrkoherden Wennerström, prosten Westin, dok.orerna Säve och Sandberg sam prostarne Lundholm och Janzon. Doktor Gumelius reserverade sig såväl mot ståndets beslut i detta fall, som mot alla kommande. Tullen å artikeln kött, 1 rår pr-ceentner, bifölls. Professor Ribbing yrsade afslag. I i Vid fortsatt behandling af tullbetänkandet i, Iördagens aftonplenum äsattes ost en tull af 3; rdr pr centner. I fråga om artikeln smör uttalade sig doktorerna Säve och Moberger, biskop Beckman samt kyrkoherden Otterström för tullfrihet, hvaremot prosten Lundholm, hofpredikanen Wahrenber:, prostarne Westin och Janzon samt doktor Sandberg förordade åsättande af ull å smör af 3 rd i H eora de aan gt Pr ctr, hvilken åsigt ock