Aftonbladet – 24 april 1866, sida 3

Dessa framgå nemligen direkte ur den på ställe studerande kårens sköte, och deras antal står förhållande till stadentantalet. Detta kan hvar och en öfvertyga sig genom Sverges statskalender. Enligt lenna var docenternas antal i Up sala år 1 oo. 27 och i Lund 8. 1865 28 d:o 8. 1866 ......... 25 d:o 9. Nu förhåller det sig så, såsom man vet, att sedan flera år tillbaka finnas 6 docentstipendier å 500 rdr vid hvartdera universitetet, inrättade af för ändamålet beviljade 3000 rår statsmedel. I Upsala kan således en docens komma att tjenstgöra i många år och slutligen hinna att få någon anställning utom universitetet, utan att han erhållit ett docentstipendium. 1 Lund deremot behöfver han icke länge vänta. Före 1861 lärer docentantalet derstädes till och med varit nere vid 5, så att det icke var lätt att söka rätt på den 6:te stipendiaten. Det är nu för tiden mycket vanligt vid våra wniversiteter, att filosofiekandidaten på grund af sitt gradual-specimen kallas till docens; han kan således i Lund stundom få ett docentstipendium, innan hän ens blifvit promoverad. Dessa förhålländen äro allmänt kända och borde således icke hafva undfallit ecklesiastikministerns uppmärksamhet, som sjeli är en Upsalaprofessor. ch likväl, när det nu åter är fråga om docentanslag, söker regeringen icke afhjelpa det kända missförhållandet, utan blott att höja de förut befintliga docentanslagen. Om meningen med afseende på Lund dermed icke är att, såsom vanligt, smeka ett provins intresse, utan att framlocka flera att söka do-. centurer, för att dymedelst kunna förse de ordinarie platserna derstädes med egna alumner och undvika konkurrensen från Upsala, så vore det särdeles beklagligt; ty det lider väl icke något tvifvel, att så stor lärarekår, som den i Lund; icke kan hemtas ur ett så ringa antal, som den dervarande studerande kåren. Vore det nemligen händelsen, skulle också i Upsala läraretjensterna kunna treduabblas, utan ätt någon svärighet uppstode att besätta dem med inom student: kåren derstädes uppväxande förmågor, — något som dock torde vara tvifvel underkastadt. Men det är icke första gången man förspörjer planiöshet, då det är fråga om regleringar af miversitetsförhållanden. Ett exempel derpå har nan vid denna riksdag dessutom i de tre moioner, som afse en förhöjning af universitetsidjunkternäs löner till 3000 rår. Dessa tjenstenän (vi tala här icke om teologie adjunktetna) ade för några få år sedan de flesta blott 65 unnor spanmål och uppbära nu, nästan sämtlige, 500 rdr. Att universitetslärare i allmänhet äro vagt lönade, medgifves allmänt, och äfven adunkternas löner kunde således tåla vid en tillskning åtminstone för de äldre bland dem. Men sammanhang härmed bör då en plan uppgöras, nligt hvilken adjunkterna, i stället för attinneiafva särdeles obemärkta expektansplatser, kunde komma att mera aktivt ingripa i den akademika undervisningen. Såsom det nu är regleradt, wemligen att flera adjunktsplatser äro ett slags inekurer, må universiteten anse såsom en lycka, itt den nu varande aflöningen åt dem kunnat itverkas.