Aftonbladet – 24 april 1866, sida 2

ch som vi här öfverlemna, jemte en sång, hvari ifven skalden sökt framlocka de af det äkta suldet preglade dragen. Friherre von Beskows under tjup rörelse ramförda svar var, enligt Posttidningen, ef följande lydelse: Eders exellens! Mine herrar! Ålderdomen är sällan de glada öfverraskninarnes tid. Att stora undantag likväl kunna ifvas, vittnar detta ögonblick. De gamle skatade såsom den högsta ära att vinna berömda näns bifall, Detta har nu tillfallit mig i vida Wögre mått, än jag någonsin vågat ana, då de rämste i samhället, i vitterhet och vetenskap, i ornforskning och i de sköna konsterna täckts edra mig med en utmärkelse, som oftast först fter döden egnats äfven sådana män, med wvilka det vore af mig en förmätenhet att söka ns en aflägsen jemförelse. Om jag, såsom jag bör, antager, att vänskapen, välviljan och öfverseendet ensamt framkallat denna hedersbetygelse, olir den derigenom desto dyrbarare för milt ijerta. En återblick på den tillryggalagda banan säger mig, huru föga den i öfrigt är förjent, då den goda viljan och arbete fått ersätta, hvad som saknats i högre snillegåfvor och mäktiga ingifvelser. Så mycket djupare måste erkänslan vara hos den, som, då hans hjessa hvitnat till skörd och dagen skymmer, får emottaga mödornas högsta lön af män, hvilkas namn skola inskrifvas med oförgängliga drag i fäderneslandets, i den lärda forskningens, i diktens. och den sköna konstens häfder, lika visst, som deras namn af mig skola förvaras i det tacksamma hjertats minnesbok. Denna ärebevisning gör det ätven för mig till en helig pligt, att offra de krafter, som återstå, åt ett mål, som sådana domare erkänt.? Minnespenningen, af 18:de storleken och af 40 dukaters vigt, framställer på åtsidan frih. von Beskows bröstbild, med omskrift: L.B. Bernardusvon Beskow; och vid nedre kanten läses: nat. d. XXII April) MDCCXCVI. Frånsidan föreställer två af sånggudinnorna, Melpomene och Clio, hvilka framträda tillsammans att med lager bekransa en åldrig skald, sittande på en antik stol. Omskriften lyder: Nomine sororum meritos sacrant honores. I afskärningen läses: Vati septuagenario Pieridum suecarum Decori et presidio Cives et amici. Möodelleö till frånsidan är komponerad af professor Qvarnström, porträttet (efter fotografi) förträffligt modelleradt af fru Lea Ahlborn, som likaledes graverat medaljen, hvilken präglats i guld, silfver och brons. En af de aderton i svenska akademien, prof. C. W. Böttiger hade för det festliga tillfället författat följande sång: När sommarn står högt öfver norden Och vågorna glittra på fjorden, Hur full är ej luften af sång Och dagen hur herrlig, hur lång! Men skönast och svalast är stunden, När solen mot vestliga sunden Sig närmar att dröjande, huld Der sjunka i purpur och guld. Ditt lif har en sommardag varit; Dess rosiga morgon har farit, Dess middag var strålande klar, Dess leende afton — är qvar. Han kommer med tjusande dagrar, Med svalka af ek och af lagrar. Med diktens odödliga vår Han kommer till silfrade hår. Sen först du med lyran i handen, Här sjöng för den lyssnande stranden, Ett sekel till hälften har flytt, Men du är ej ännu förbytt. Ditt snille har ännu sin flamma. Ditt hjerta är ännu detsamma. I skönhetens tempel fr n gäst Du blifvit dess öfversteprest. Som sådan de heliga glöden Du vårdat med trohet i döden Och offrat hvad rikast du haft, Din kärlek, din vilja, din kraft. Hvad skönt sig i häfderna målar . Sig bröt för ditt öga i strålar, Men krans du af strålarne band At allt, som har frejdat vårt land. Dess språk och dess. minnen, dess ära, Dess hjeltar, dess skalder — hur kära De voro, de äro dig än! Allt stort har du helsat som vän. Och toner och färger sig vände Till dig som en skyddande frände; För konsten, som saknade stöd, Du egde båd hjerta och bröd. Men sången skall ej dig förråda. Hel kommande åldrar må skåda Den bild, hvars harmoniska drag Stå lefvande för oss i dag. Sent sjunke din sol nedom fjällen ; Men växer med skuggorna qvällen, I tonernas blå ocean O slockna, du glänsande svan!