Aftonbladet – 24 april 1866, sida 2

Hyllningen åt Bernhard von Beskow. Till den medalj som, enligt hvad vi igår berättade, förl. söndag öfverl-mnades till frih. von Beskow med anledning af hans 70:de födelsedag hade medel subskriberats inom Svenska akademien, hvars sekreterare frih. von Beskow varit i 33 år, inom vetenskaps-akademien, vitterhets-, historie: och antiqvitets-akademien, akademien för de tria konsterna, musikaliska akademien, samfun. det för utgifvandet af handlingar till Skan. dinaviens historia — af hvilka samfund frih. von Beskow likaledes är ledamot — medlemmar af Upsala och Lunds universiteter samt bland närmare personliga umgänges. vänner. Deputationen, bestående af svenska akådemiens alla i hufvudstaden varande ledamöter, bland hvilka befunno sig statsministrarne samt erkebiskopen; jemte medlemmar af nyssnämnda akademier och samfund, samlades i utrikes statsminisferns embetslokal i kanslihuset, hvarifrån den afgick strax efter kl. 2. Sedan deputationen erhållit inträde yttrade justitie-statsministern frih. De Geer, för innevarande halfår svenska akademiens direktör: Herf Friherre! Vi komma, såsom ombud för en del af edra gäldenären, icke att betala, men att erkänna en skuld, för hvilken hela fäderneslandet häftar: en skuld, som det är en rikedom att ega. Svenska, akademien gör anspråk på att hos eder stå i den största förbindelse. Ingen har så som ni i en person förverkligat akademiens id i hela dess omfattning. Man kan tveka om något återstår för odlingen af ett språk, som under eder mästarehand redan återgifver tankens hela styrka och finhet med uttryckets klassiska fulländning. Med lika säker och färgrik pensel framkallar ni edert eget snilles tjusande skapeiser och höga bilder för Sverges Pantheon, der ni, med ädel ifver, höjt historiens nytända fackla öfver den Tredje Gustafs stod och skingrat de mörka moln, som lägrat sig kring akademiens stiftare. Det må ej förvåna, att de, som suttit trygga i skuggan af edra lagrar, sökt något uttryck för sin tacksamhet. en, herr friherre, ni tillhör jemväl, ej blott till namnet, andra samfund, som odla vetenskap och konst; ty om eder gäller: Nullum fere scientie genus non tetigit, nullum Kod tetigit non ornavit. Hvar och en, som i verges anor älskar sina egna; har ock rätt att börda sin andel i en hyllningsgärd åt eder. Tanken derpå hann också knappt att taga form, förr än den omfattades med hänförelse af konstens, den svenska häfdens och edra vänner i och utom de samfund, för hvilka ni utgör en prydnad. Så tillkom, liksom af sig sjelf, den minfföspenning, som skall åt efterverlden bevara eder vild från i dag, då en ständigt blomstrande sjäens helsa hos eder skjuter ett nytt årsskott,