Aftonbladet – 23 april 1866, sida 3

I den ofvan anmälda berättelsen meddeias en redogörelse härför, förtydligad medelst väl utförda planscher och ritningar. Akademien har sedan länge verkställt en mängd växtodlivgsförsök ; de utföras nu mera planmessigt och skola utan tvifvel, ju längre de fortgå, bli alltmer lärorika. Akademiens ganska betydliga trädskolor ha sedan länge åtnjutit ett berättigadt förtroende och äro mycket anlitade. Hvad som i förliggande berättelse onekligen är af största intresse är redogörelsen för utfodringsförsöken med de vid fältet uppställda trenne boskapsstammarne utaf Ayrshire-, Algaueroch Westmanlandsrace. Dessa försök äro utförda med ytterlig noggrannhet. Utrymmet medgifver oss ej att här meddela redogörelsen för dem. Vi vilja dock erinra att, fastän kreaturens utfodring varit särdeles riklig, och följaktligen relativt dyr, så har dock den mjölkafkastning de lemnat ganska väl lönat sig och tillfullo bekräftat påståendet, att den risliga och välordnade utfodringen alltid i längden är den förmånligaste. Vi tillägga, hvad som ock faller af sig sjelf, att kreaturen befinnas i det utmärktaste hull och att de samtlige äro så vackra, som man billigtvis kan fordra. Vid det besök, som vi häromdagen gjorde på försöksfältet, öfverraskades vi äfven att se en liten boskapsstam af fjellkor från Jemtland — en race, som utan tvitfvel är den enda hvilken rätteligen kan göra anspråk på att kallas rent svensk eller, rättare sagdt, icke uppblandad med främmande blod. Då de småväxta djuren förliden höst ankommo till försöksfältet, voro de, såsom vanligtvis är fallet, i ganska klent hull. Genom riklig utfodring äro de nu i ett ypperligt hull. Deras kröppsformer äro nu särdeles vackra och fylliga samt benbyggnaden ytterst fin. Deras mjölkafkastning är ganska god. Det var en serdeles välbetänkt id af hr Juhlin-Dannfelt att anskaffa dessa djur, och det visar sig att denna race med allt skäl gör anspråk på uppmärksamhet. Barth, J. B., Optegnelse fra mit Jaegerliv. Kristiania 1865. Om det lifliga nöje hr Barths bok tillskyndat den, som härmed anmäler densamma för Aftonbladets läsare, äfven till någon del härledt sig från anmälarens förkärlek för de ämnen, som i henne behandlas, så är det likväl visst att hon, all partiskhet förutan, är en liten förträfflig bok. För jagtvännen skall hon väl hafvå sin synnerligaste tjusning; men hvarje annan naturens vän, alla som förmå njuta en kärnfrisk, lifaktig bok, skola säkerligen intsgas af hr Basths skildringar. Hr Barth bjuder icke på litteraturlitteratur, om vi få nyttja detta uttryck eom teknisk term för det slags litteratur, som, till hela sin art hufvadsakligen reproducerande, ur böckerna hemtar sina inspirationer, genom böckernas medium betraktar sina föremål, och till publik i större eller mindre mån påräknar kofteri och enkom bokligt bildade personer. Författaren är rätt och slätt en jägmästare, som — för öfrigt högst utmärkt — sköter sin skog och jagar ren och ripor uppe i fjellen eller företager zoologiska utfygter till skären, utan alla hemliga afsigter att af allt detta bereda eig någon litterär afkastning; men han är tillika en begåfvad och bildad man, som nedskrifvit åtskilligt af hvad han erfarit under sitt skogslif och hvad som sysselsatt hans tankar under bans ensliga vandringar, och utan vidare har han blifvit en författare, hvilken litterära betydenhet kan synas afundsvärd föf mången, som gjort sin vitterlek till sin närmaste uppgift — uvgefär som de äldste invånarne i Nordamerikas snabbt tillväxande städer, som helt anspråkslöst odlade rofvor och kål, tills magistraten en vacker dag sade dem; att de voro rika män, och palats uppbyggdes på deras källand. — När man frägade Buffon, hvarföre icke. apan kan tala, svarade han: emedan hön icke har något att säga. Hr Barth har erfarit rätt mycket och derför har han rätt mycket att säga. De, som nödvändigt vilja författa, men behöfva anmoda andra om Pämnen att skrifva öfver?, göre som han. Företeelsen af en jägare, som studerar Sören Kierkegaard; som lika väl anställer observationer på ripornas, som på sitt eget personliga lif; eom skrifver lika grundligt om De danske Heder 0g deres Dannelse, som lätt och angenämt om lifvet uppe bland sätrarne i fjellen; — kortligen af en praktick man, som tillika är en spirituel litteratör, är icke enstaka i den manliga, sunda, unga norska litteraturen; hr Barth: berömde yrkesbroder Asbjörnsen är straxt ännu en sådan man. Hos oss har sedan Gosselmans tid denba företeelse icke mycken motsvarig het. Hvad är då månne anledningen till att vår litteratur nu som bäst i så hög grad är en litteratur-litteratur?, att hos oss de, som lefva uppe i det lefvande lifvet, så sällan författa, och omvändt så mången svensk författare så litet lefoer? Månne något djupt grundfel i hela vår bildning, semmanhängande bland annat dermed, ait våra universiteter äro belägna i småstäder; dermed att vi, som en tysk utlåtit sig om os bliiva durch vieles Examiniren verkräppelt?; dermed att förläggareindustrien hos 038 fått slå under sig så mycken andlig kraft; dermed att vårt sällskapliga lif, med sitt myckna kortspel — denna imfama ?folie froide? — är unket; dermed att viicke, som våra norska bröder, lefva i en lycklig afsaknad af en akademi, som genom sina prisbelöningar lockar in på områden, der alit, som icke uppkommer af inre nödvändighet, är af ondo? — — Hr Bartbs nu omt:lade arbete kan anses som en fortsättning till hans: Den norske Natur skildret i Billeder jra Jagtlivet, Kristiania 1856, som både genom utdrag i Kalender för Jägare, 1860, och i Jägarförbundets Nya Tidskrift, 1864, häft. 3, samt eljest, är för svenske läsare väl bekant. R. Aug. Bournonville: Danske Theaterforhold. — Peder Paars, udg. af Liebenberg. Med en outtröttlighet och entusiasm, mot hvilka de flere och flere lefoadsåren ej synas ega någon makt, fortsätter den snillrike Bournonville, efter sitt tillbakaträdande från teatern, att verka för, hvad han i ordets hela menins haft till lefnadsmål. — den