Aftonbladet – 23 april 1866, sida 2

är föremål för hans. afsky, men äfven för hans hopp. Ianan kort har emellertid passionen gifvit vika, och det är den store mannen, som med hela sin lugna öfverlägsenhet hindrar massan att sönderslita patricierna och låter dem draga hädan med fast beslut att slänga dem återvägen. Lika mä-7 sterligt som det återgifves, är recitativet komponeradt, och hela scenen är värdig att introducera ett fulländadt konstverk. Men det är långt ifrån något sådant, det verkligen inleder. Första akten fortsättes visserligen väl; den närmaste kören är förtjusande och trion likaså, äfvensom akteas slutkör är sannt storartad i sin tyogd. Men i det erotiska elementet röjer sig redan en viss svaghet, och om äfven operans andra afdelning öppnas med en ecen at stor lyrisk fägring, om den mäktige tribunen äfven der framträder med allvar och kraft, i löftets somi domens :etund, kan akten i sin helhet likväl ingalunda mäta sig med sin föregångare, och dess slutscen tyckes oss långt mera konstfärdigt hopbyggd, än egentligen genialisk och skön. Hela tredje akten är, med undantag af det imposanta härskriet, ett hopklumpande af bulirande toner, hvilka, då de någongång bilda en melodi, qväfvainnehållets storhet med uttryckets styrka. Adrianos kavatina skulle varaen hvilopunkt, men eger intet rärdeles inbjudande. I fjerde afdelningen uppsvingar sig maestron åler till en högre poetisk flygt. Marechen är måhända den vackraste bland Wagners många sådana, och det recitativ, hvarmed Rienzi tvingar de missnöjda att gifva rum i sanning gripande. Då operan framförallt från oenna scen egentligen är blott dess hjelte, må det vara oss medgifvet att är återgå till honom ensam. Han stannar förvånad vid åsynen af de affallande medborgarnes passiva motspänstighet; men till dem talar han icke vredens språk. Det är sina stridskamrater, det genom honom nyfödda Romas fria män, han nu förebrår, och det är det hjeltelika i-hans segerglädje, som betvingar deras underlägsna natur och meddelar dem hans förtröstan. Dyster, monoton och obeveklig drabbar honom sedan rösten af den makt, som han icke kan böja. Han stapplar tillbaka i outsäglig sorg Ufver fäderneslandets öde; men ett enda romerskt sinne, som ännu tillhör honom -och han är ånyo stark, frimodig och hjelte. Sista akten är blott en skildring af den martyrdöd, som kröner hands bragdrika lif. Han inviger sig dertill med en bön full a. antik kraft och kristlig ödmjukhet, och när stunden är kommen sammangjutas hans profetiska afskedsord med hopens smädelser, äfvensom väldiga minnen af det stora, han enomlefvat. I allt är den ojemnförlige sångaren värdig sitt ämne. De öfriga kararktererna äro endast skizzer, förutom Adrianos, som vi likväl af många skäl anse oklar och misstecknad. Mil Jacobsson förmär icke heller att förläna något högre intresse åt dennå underliga skapelse, med hvilken blott den högsta talang i utförandet kan förlika. Åt hewnes bemödanden egna vi emellertid allt erkännande. Fru Michaölis förmåga gör sig gällande i hvilken roll som helst, men Irenes är icke särskildt lämpad för hennes individualitet. ej heller i rikare mått belövande för hennes herrliga stämma. Hrr Sandstöm, Behrens, Willman och Weiss hafva alla mindre betydande uppgifter, men som af dem med nit och skicklighet lösas, och fru Strandbergs enda fcen är måhända operans lyriska glanspunkt. Baletten utmärker sig för mll Forssberge charmanfta solo jemie mycken smak i grupperingar och ensembler, men, utom det att den alldeles svär emot arbetet i öfrigt, gör den genom sin längd, hvIket fel den har gemensamt med den föregående marschen, som äfvenväl tål vid att afkortas, att andra akten menligt inverkar på det hela. Körerna, och än mer orkestern, sköta sina partier med stor heder. Då man naturligtvis måste antaga att Richard Wagners vidtomfattande reformationsplan slagit djupa rötter i hans själ Jängt före tidpunkten för denna opera, frestas man, oaktadt det myckna nya deri, nästan att antaga det den var ett slags reculer pour mieux santer, hvari han, sökande fotfäste i den gamla tiden, förberedde det lejonsprång, som togs i Tannhäuser (1845), och efter flykten till Ziärich, i Lohengrin (1859) visar honom fast i sin rätta ståndpunkt. Må man bedöma hans teorier och ram förallt deras praktiska tillämpning huru som helst, redan den rörelse de ästadkommit visar att de voro berättigade, och gör honom till en af konstens heroer. Och all;id måste man hos honom erkänna kraft och mod, i vår tid sällsporda dygder, hvilka, sedan han genom dem bidragit att förkrossa slentrianen, eftektjagten, lycksökeriet, skola göra banan fri för hans efterföljare att, utan nkräktning på den klassiska tidens olymviskt allklara herrlighet, tillfredsställa och, ;å vidt för kovstoärer är möjligt, med det skönas lagar försona de behof — vår tids — som det är hans ära att hafva tydligsjort, om han än icke förmått att fylla dem. Men efter Rienzi må man akta sig att döma onom. — Musikaliska akademien gaf i går i ett illtalande syfte en alltför glest besökt main6, hvars förra afdelning innehöll åtskiliga nummer, som i flera afseenden hedrade kademien genom dess elever. Främst utnärkte sig hr Wolter genom sitt återgifande af Andante och Final ur Beriots iuagande sjunde violinkoncert; man hade desstom glädjen att åter höra en af du Puys ackra körer, och hr Dörum framsade med ärme två af Runebergs mindre ofta deklanerade ?Sägner?. Kapellet inledde konseren med Randels omtyckta jubelouvertur och fslutade den med Mozarts G mollsymfonis .ompositionen: är öfver vårt beröm, och utjrandet vinner, äfven om det lemnar ett eh annat öfrigt att önska, alltid bifall och icksamhet. — I lördags gafs ånyo Hugenotterna för illt hus. Den mästerliga ensemble, hvarred denna opera, gifves, framkallade storvar af bifall. Åt fru Michaeli och mll lebbe egnade publiken isyonerhet sin hylling. DE I SE a Kr