Aftonbladet – 23 april 1866, sida 2

MUSIK. Rienzi begyntes år 1838 i Riga, hvarest Richard Wagner för en tid vunnit den an ställning, han för sin existens behöfde, och ständigt genomtänkt, fortsatt, omarbetad och utvecklad, följde tondikten sin mästare till Paris, der den år 1841 ändtligen fullbordades. Efter umbäranden och strider af mångahenda slag fick maöstron sitt stora arbete för första gången uppfördt i Dresden 1843, För sin ovanliga framgång, måhända den minst omtvistade, som något af Wagners verk har njutit, hade operan redan då till största delen atttacka den öfverlägsna konstnär, vid hvars utmärkta förmåga den alltsedan dess tyckes nästan hafva varit bunden och som nu, efter 23 års förlopp från den dag då han första gången tolkade dessa toner för landsmäns öron, med en af tiden obetvingad stämma Järer äfven oss att alltmer förstå och beundra dem. Den store sångarens framgång har nemligen nu tyckts oss märkbart större än i fjol, hvilket väl bevisar att Wagners musik denna gång anslagit flera; och i allt hvad sången vidkommer visar han sig ännu i denna stund vara de. man, som den tyske reformatora behöft. Recitativet, den musikaliska deklamationen, detta uttrycksmedel, som, då det rätt behandlas, bäst af alla återgifver en karekter, i dess konseqventa utveckling likasom i dess enskilda utbrott och tillfälliga konflikter, denna redan förr en gång af ett sto t musikaliskt snille framdragna metod, hvilken Wagner sökt återupprätta och för hvars teoretiskt obestridliga öfverlägsenhet intet offer varit honom