Aftonbladet – 19 april 1866, sida 3

— se GÅRDAGENS AFTONPLENA. är Ridderskapet och Adeln. da (KL. 6 e. m.) a I referatet för förmiddagens plenum glömde atig le vi nämna, att på grefve A. Posses förslag fnå beslöt inbjuda borgareståndet att deltaga i ri derskapet och adelhs beslut rörande anslaget ti liqviderandet af den skuld, som styrelsen för A narps landtbruksinstitut iråkat. I aftonens plenum fortsattes och afslutade föredragningen af statsutskottets utlåtande r rande utgifterna under D:te hufvudtiteln. I 65:te punkten föreslår utskottet att, till be stridande af kostnaderna för Sverges deltagande Industriexpositionen i Paris 1867 måtte anslas e summa af 120,000 rår för eh gång — icke e obestämdt förslugsanslag såsom K. M:tisin prc position ässat. Statsrådet Lagerstråle ansåg med den erfarenhet man hade från föregåend expositioner i Paris och London, att summa var för ringa tilltagen, då t. ex. Sverge vid de blifvande Pariserexpositionen fått sig tilldelad dubbelt större utrymme mot vid den förra. Tal förklarade, alt han i öfrigt ej ville sätta sig emo utskottets beslut, om ståndet blott ville beslut att dessa 120,000 rdr bestämdes till förslagsan slag. Med denne talare instämde frih. af Ugglas htr Fahnehjelm, Rosensvärd och Tornerhjelm För utskottets hemställan yttrade sig grefve Ar vid Posse, som ansåg alt summan skulle räck: till, blott man ejäflades att komma allt fö braskande till expositionen, med för stor appara af tjenstemän o. s. v. Föröfrigt varnade tal för beviljandet af förslagsanslag, om hvilka mar ej visste hvar de slutligen stannade. Med dennt talare förenade sig frih. Klinckowström, hr Wolffelt och Montgomery-Cederhjelm. Begärd vo tering mellan utskottets och hr Lagerstråles för. slag utföll så, att utskottets blef godkändt med 50 röster mot 25. De punkter i hufvudtiteln, hvilka ej särskildt i referatet omnämnts, hafva dels utan, dels ef ter föga anmärkningsvärd diskussion, godkänns. Derefter godkändes utan diskussion: statsut skottets utlåtande n:r 61, tillstyrkande K. M:ts proposition angående kostnadsfri upplåtelse at kronomark för jernvägsanläggningen mellan Gellivara malmfält och Luleå elf, samt följande afstyrkande utlåtanden: nir 62, om ersättning för utgörande af augmentsränta för en utjord, kallag Altuna äng. n:r 64, om eftergift at kronans , rätt till danaarf efter aflidne klockaren U. P. q Bergstedts jemväl aflidna hustru Anna Maria Reis, n:r 65, om nedsättning i skattetalet för I vissa krononybyggen inom de norrländska länen. :I Till handlingarne lades samma utskotts utlåtande -In:r 63, i anledning af K. M:ts skrifvelse till ri.Ikets ständer, angående väckt fråga om Sala silfververks återgång till statens disposition. I . Derefter föredrogs konstitutionsutskottets memoTrial n:r 10 till rikets ständer, med förslag till den Jändring i 28 R. F., att till flera befattningar må kunna utnämnas bekännare af annan troslära än den rena evangeliska. ) Hr Olivecrona ansåg att den åsyftade föränIdringen var hvarken högst nyttig eller nödig. Det vore visserligen riktigt, att, såsom under sednaste riksdagar skett, man förskaffat mosaiske trosbekännare utvidgade politiska förmåner, och talaren hade sjelf arbetat derpå, men att till sådane befattningar, som de hvilka af utskottet föreslagits, lemna tillträde för bekännare af annan lära än def rena evangeliska ansåg talaren ej vara välbetänkt. Uttrycket ecklesiastik embetsoch tjensteman vore högst obestämdt och ?skulle föranleda till tvister?. I många fall skulle det vara högst olämpligt att låta judar eller andra trosbekännare vara lärare i filosofi, religion och juridik; dylika lärare i nämnde ämnen kunde t. ex. komma att såsom. ledambter i konsistorium deltaga 1 pröfningen af specimina, som för tjensts erhållande blifvit författade af bekännare, som tilltörde den rena evangeliska läran — något som väl ej ur flera synpunkter kunde vara riktigt. Sannolikt skulle man anse dessa talarens åsigter vittna om stor intolerans, men talaren hade aldrig brytt sig om opinionerna för dagen, utan alltid, oberoende af dessa, uttalat sin mening. Sverge vore verkligen i detta fall ej intolerantare än flera andra europeiska länder, t. ex. England och i viss mån äfven Preussen. I Frankrike vore visserligen förhållandena annorlunda beskaffade, men talaren trodde åock ej, att i-detta land protestanter funnes anställda som lärare vid läroverken. Yrkade afslag. Grefve Björnstjerna fann deremot, att en förändring, som afsåge afskaffandet af en skiiande orättvisa, vore både högst nyttig och nödig, och talaren skulle ge sin röst åt förslaget, ty det innebure en verklig orättvisa, att infödde svenske män hindrades från att egna sin förmåga, sina tjenster åt landet. Djupa kunskaper funnes hos många af dessa män, som ej på pricken omfattade den rena evangeliska läran, och blott för detta nekar man dem att bli använda i statens tjenst. Det ser härigenom ut som om man på allt sätt ville tvinga folk att omfatta denna lära, som således skulle vara den enda saliggörande. Katolicismen har obetydlig utbredning 1 landet och dess ceremonier oca signerier kunde ej göra många proselyter hos oss. Det gamla stadgandet fann talaren derför vara alldeles utan gagn. Uttrycket ecklesiastik embetsman? vore fullt begriphgt för den som ville förstå det — dermed menades tydligen presten, ingenting annat. Vore det omöjligt för vetenskapsmannen att intränga i sitt ämne, utan att tillhöra den rena evangeliska läran, så torde till och med mången bland vårt presterskap ej ha inträngt synnerligt djupt i sitt ämne. Anhöll om bifall. Frih. Liljenerantz instämde. Samhällsmedlemmar, som under en längre följd af år förvärfvat sig allmänt vitsord att vara goda medborgare, yttrar sig utskottet, borde väl ej förvägras till träde till de befattningar, som utskottet föresla: it. Det vore opolitiskt, att efter införandet af len nya statsförfattningen bibehålla de nu bestående skrankorna i förevarande hänseende, ty derigenom gjorde man ett stort antal medborgare afvogt stämda mot författningen. I Frankrike, derom wille talaren upplysa hr Olivecrona, funnes mosaiske trosbekännare, som vore professorer vid universiteterna. Hr Liljenstolpe hade allt sedan 1850—51 års riksdag kämpat för utvidgandet af judarnes rätligheter; utskottet hade till talarens glädje gått ett steg längre. Talaren hade ej trott att frågan skulle förekomma i detta plenum och han hade derföre ej tagit med sig det skriftliga anförande han uppsatt och ämnat uppläsa, men han sökte i korthet utveckla sina tankar och anhöll om bifall till förslaget. Hr L. M. Nordenfelt yrkade bifall, ty det vore högst nyttigt att rättvisa öfvades. Hr v. Koch yrkade äfven bifall, med åberopande af de motiver, som förekomma i utskattets memorial, samt professor Ribbings sakrika anförande vid denna frågas behandling i högv. ståndet, ett anförande som fullkomligt vderlade reservanterna och de yttranden, som i sistnämnde stånd blifvit fällda. Då man medgifvit mosaiske trosbekännare rätt att medelbart deltaga i lagstiftningen, måtte de väl kunna få bli statsfunktionärer också, med de inskränkningar förslaget upptager. Talaren påminte om Guizot, som, ehuru protestant, varit professor; om Cremieux, som var justitieminister, ehuru jude; om Frankrikes nuvarande finansminister, Fould, som är jude; om David i Köpenhamn, som varit mimister, ehuru jude, m. fl. : Hr v. Kremer hade redan för 16 år tillbaka på riddarhuset uppträdt för utvidgandet af mosaiske trosbekännares rättigheter, han vidhölle ännu samma åsigter, och i utskottet hade han arbetat på dessa rättigheters ytterligare utvidgande. Man har skildrat ett sådant utvidgande af judarnes rättigheter såsom farligt, men tidens mn RR JR alla mn a