Aftonbladet – 18 april 1866, sida 3

utidWe ball I YVEUStUd ICICAa dt CO BULT, som gick igerom forbladet nära stortån. Dervid krossades flera smäber, som måste uttagas; och det är sannolikt att denna blessyr allt framgent medföråe olägenhet och men, som föranledde skodonets ovanliga form. Men i ett fall kunna vi icke åse denna stöfvellform uten en bitter ålovka: hade konurgen icke den 17 Juni blifvit sårad och en långsam och svår sårfeber, hade han väl sjelf kommenderat i det stora slaget. IMHisiorien vet, att tvenne order korsade hvarandra i slaget. Gud gifve att Herrn läte mig råda, sade Rehnsköld till konungen då. O, Achilles! du kunde såras endast i hälen; men just der träffade dig pilen. Om vi nu öfvergå från fotabjellet till hjeszan, må vi tillstå, att vi i utkastets anletsbildning icke sullt finna klaven till porträttbilden, sådan likheten f amgår bäst ur de bästa bland den ovenliga mängden af porträtter i gravyr. Icke heller uttryckets och hålningeus, eller väsendets karakteristik vill framgå rätt hel, fastän maulighet är här. Men bilden eger mycket, som tilltalar. Prof. Qvarnströms eskiss n:o 1 synes oss ega någoutirg af sann real halt, der prof. Molins deremot framter något af sann idealitet. Der vi skulle önska den föria gå ett steg framåt i hållning och inre karakteristik, der ville vi se den sednare gå ett steg tillbaka till mera fasthet i yttre tillvaro! Emellertid som saken föreligger, oss tillfredsställer prof. Molins eskissbild mest; vi gilva den företräde, och detta isynnerhet i Hjande hufvudpunkter och af följande skål: den anvgifver: krigaren, denne tandlingens hjelte, och tillika i en bestämd situation; den återger till större omfattning och sammanfattning den historiska personlighetens utmärkande egenskeper, främst detta lugna hjeltersod, som gladt trotsade farorna och i tron på en rättvis sek var ståndaktigi ivtill döden; den är mest affektationsfri och eger såsom plasiiskt arbete en viss flökt af den eviga ungdomlighetens skönhet, hvarmed konsten will sälla sitt insegel på verkligheten. Detta, äfvensom de svagare partier vi anse denna bild ega, böra vi utveckla. situationen jem I n:o 2 frevmiträder visser starke och djerfve. Min är han härförate? lagenting ger det vid handen. N:o 7 antyder det, då han pekar framåt och ser sig om efter soldaterna. Men der n:o 7 mera är Öfversten i spelsen för sitt regemente der är n:o 3 den kommenderande generalen! Under dethan anvisar vägen framåt för de djupa lederna, bibehälier han det orubbliga lugnet, detta lugn som ingaf Carl XII:s bussar den segervissa tillförsigten. Detta lugn med:selar sig åt åskädaren; det vinner vid betraktandet. Icke desto mindre var det ur situationen vi funnit, eller rättare sagdt funno vår största betänklighet i afseende på denna bild. Då vi först sågo den, trodde vi den lyftade armen vara. beräknad att peka ostvarts? hän emot affienden. Detia skulle vi absolut förkasta hos ett nationelt monument. Afven i detta fall kunde man lära något af det folk, som ville exöfra veriden genom kultur, och äfven gjort det; det förbjöd monumenter, sem blott skulle skymfa fiender, i ty det betrsktade äfven de förektade bar; barerna såsom med!emmar af mensklighetens folkfomilj. Till den romerska imperialiemens trismvagn hörde deremot fångna konungar och raselet af slafvars kedjor. Vi veta ock, att czar Peter tvang Carl XII:s fångna krigare att gå efter sin triumfragn i Moskwa, och elt afbildadt lejon i kedjor roade då den råa pöbeln mest. Andeck så förneka vi befogenheten af en så beskaffad anspelning, som vi antydt; ty man reser icke monumenter åt nationalhatet. Vihedra hos kung Carl hjelteynglingens harm öfver trolösheten och försåtet, denna tro på en rättvis sak, som grep till svärdet emot våldet och hellre bröts än böjde sig derför — egenskaper som vår tid väl 1.å begrunda. Öfverdådet och hallstarrigheten vi!ja vi icke framhälva såsom dygder. Men anförda betänklighet har hos oss blifvit häfd genom ett närmare betraktande j af kompositionen. Den venstra handen pekar framåt, under det den högra håller den : dragna värjan, färdig att lyfta den. Url. konstnärlig synpunkt torde i öfrigt varal. klart, att venstra armen behöfver mer betecknande styrka. Hos denna bild ligga energien, oböjligheten och modet mera i väsendet, i den lugat hvilande hållningen, i den stolt uppburna nacken. I ansigtsbildningen se vi ett fält, der utförandet kan genom starkare lineamenter och mer individualisering, än i ett utkast är möjligt, få fram likheten och kraften, ty vise dem i frösättningen. I den krökta näsan ligger något af örn, hvarom äfven de, som voro närvarande vid den sista besigtningen i kungagrafven, torde kunpa vittna. Man kan ock jemföra de offentliggjorda teckningarne af kraniet. Då vi så ofta åberopat historien, må det tillåtas oss en gång hänvisa (till fantasiens vetenskap kraneologien, mindr för hvad! den kunnat säga än hvad den här påpekat. Lavater — anför Fryxse.l — har velat il anletsdregen återlinna själsegenekaperna; i den släta pannan. ett sinne, som ej kunde tillåta sig sämplingar eler försåt; i uttryc ket öfver ögonen en viss sinnelagets hårdhet; i ansigtets nedra del ett verkligen kungligt majestät.? Det mindre tillfredsstöllande hos denna figur synes oss ligga i de yttre partierna, som behöfde skärpas. Rockkragen kunde vara mer åtsittande; den är nu för myc ket nedviken, hvarigenom äfven halsduken röjer ltet. artisteri. Då vidare öfversta rockknappen är knäppt och de följande oknäppta till den vid bältet, tro vi at en tillknäppning skulle borttaga cn viss slupphet i drägten och låta axelbredden och bröstets hvälfning komma bättre fram. Nedantör bältet är ock rocken alltför mjuk och afrundad; skarpare former i sådant Till en början torde den i afseende på: J Å I ras med n:o 2 och n:o 7. sen krigaren, den j