Aftonbladet – 18 april 1866, sida 3

Iniken. J närmast och säkrast upptager och äåtersifI ning, porträtt och uttryck temligen lika och kallades i denna perukernas tid att hafva ef prof. Molin, den andra, nr 1, af prof. I gelbergs utkast, den enda i somlingen, som ud är kompositionens enhet, 1 hvilket altseende vi sätta den framför r:r 1 och af skäl, som längre red skola framgå. I öfverensstämmelse med denna enbet och den realistiska uppfattning, som synes oss ligga till grund för kompositionen, är ock figuren genomförd, så utt ulgångspunkten betingar rörelsen ocw motiverar deteljerna, om än rörelsen förekommer oss alltför stark, hvilket åter såsom ett yttre gör en inkräktning på bekostnad af den inre, den rent personliga karakteristiken. Derräst torde man uppmärksamma styrkan och korrektheten i modellering, herraväldet öfver tekHvad beträffar anletet, denna spegel som ver själsegenskaperna, :å äro dess forisbildsom hos n:r 1, men med den väsentliga skilnad, att hatten här förtager en stor del af det högburna hufvudets majestät. Vi haf.a aldrig hyst någon tvekan ast bortlemna hatten från en staty af konung Carl. Men om någon haft en betänkligheti detta fall, torde den häfvas redan genom aktgifvarde på Nordbergs yttrande, att konungen knappt var ur sadeln, förrän hatten var under armen. Denna hatt är dessutom en otymplig tingest, likasom Carl XIV Johans väderklyfvare. Ett aunat skäl iör dess borttagande finner man också hos Nordberg, då han påpekar, huvusom det kortk!ippta, uppåt kammade håret klädde konungen otroligt väl?, hvilket Fryxell accentuerar genom anförande af skaldens ord, att håret likasom afbildade en krona?. Detia konungens sätt att hafva sitt här efterföljdes af andra det — å la royale. Men för all nu yltra 083 om det väsentliga hos ifrögavarande. bild, så mäste vi bekäpna, att vi hos densamma icke funnit den bällning och de vigsga-koraktersirag, hvilka vi ofvanföre sökt tframbälla såsom betecknande för den bistoriska personligheten. Dertill kommer, att det breda i steget, kroppenvs starka svängning, sättet för armaracs hällende från kroppen, hufvudeis ouppåtkastande — synes 033 i plastisckt och monumentalt hänseende icke tillfredsställande. Återslå tveuns eskisser, den ena, n:r 3, Qvaroström; begge med mera framstående förtjenater. Figuren n:r 1 är, med undantag af Foframställer kung Carl i hvila; evärdet är gömdt i sin skida, hjelten stöder sig med högra armen emot en kanon. Det har blifvit ergdt, att denna arm, som med handen i stöder sig emot den upprättstående kanonen, ör fall af hjeliekraft. Vi böra medgifva det, ty sådan var den väl ock i verkligheten, Dertill är derna hand knuten; ; det är också fullt antagligt, att Irjontassen har sin klo. Men derued är soken för osg icke klargjord för alla tvi velsmål. Vi skulle! gerna önska arbeta oss ifrån dem. Enligt gammal erfarenhet förkäller det sig ofta med den plastiska koasten, som med unga, halfväxta flickor: de äro i förlägenhet, hvar de skola göra af händerna. Sättet derför är af mycken vigt. Sydlänningen talar oftare än vi nordbor på en gång med munnev, med ögat, med minspelet och med — handin, som ör ett betydelsefullt uttrycksmedel. Man betrakte den ringa effekten af det sätt, hvarpå bilden n:r 10 häller sina armar och häader! Hos n:r 1 tyckes träcstubben vara tillkommen för att. slöda kanonen, och kanonen för att stöda armen. Vi ogilla icke detta arrangement i och för sig; det kan till och. ned. kallas ?malerisch?, om än. icke lika fördelaktigt i rent: plastiskt hänseende. Men arrangementet har medfört tvenne ogynsamma konseqvenser. Den ena finna vi vara följande. Då man betraktar det passionfria och lugna i hvilan, som. uttrycker sig i anletet och bufvudets uppbärande, ja i den nästan nonchalant lediga ställningen, tycker man sig vilja öfverflytta den styrka, som är lagd-i den hö gra randen, till figurens hållning och väsende. I stridens hetta torde kämpen likasom medve:slöst knyta äfven den hand, som icke häållersvärdsfästet. Men i vanliga fall och såsom en demonstration torde den verkligt storke göra det antagligen mindre, än den mindre starke, fast. mera patetiske. Härpå ligger emellertid ringare vigt, annat än för sävidt man tager behörigt sträng hänsyn till kompositionens enhet, som motiveras kraftigare genom det hela än genom detalj. Den andra långt mera betydande konseqvensen, som blifvit föranledd af högra armens stödjande emot kanonen, är den, att figuren bvilar mindre på den framflyttade högra foten, hvarigenom öfre delen af kroppen fått en starkare lutning bakåt, hvilket vi anse ganska menligt. Rådfrågar nan antiken (och hvarför icke, då den är oöfverträffad af och i så många stycken ett mönster för den moderna plastiken?) så lärer man anmärka det upprätta i ställningen kanske till och med hufvudets lindriga böjning framåt hos statuariska bilder, isynnerhet de qvinliga, framför alit de jungfruliga. Der hufvudet och kroppen voro något bakåt lutade, skall man finna det bitingadt ef rä gon särskild och vigtig anledning i kompositionen. Ändock voro bildernas fotställningar hos grekerna som oftost låga, ja stundom: ovanligt låga. Då en större staty ställes på: en temligen hög piedestal, vill det p:aktiskt visa sig oförmånligt, om kroppen, men isynnerhet um hufvudet är bakät eller något uppåt vändt, 1y anletsdragen få mindre goda skuggor. oo Carl XII var en reslig och smidig figur. men gängligheten fick hos honom föga spelrum såsom sökande beqvämlighet. Den tankfulle; man har velat säga hemlighetsfulle och inbundne, hjelten gick stundom något lutad, antyder Nordberg. Då han sat och samspråkade meden person, visade han denne en ovanlig förtrolighet, då han lade sin hand på den andres axel; men han bibehöll alltid värdighet i sitt skick uten att ban det ringesta affekterade. Fryxell framhåller ock: ?Carl iakttog sjelf och tvang andra attnoga iakttaga skilnaden