Aftonbladet – 16 april 1866, sida 2

tider tillsammans, och utbytte de få ord, som omständigheterna fordrade, höfligt nog, men det var för båda en lättnad när middagen var slut och de skildes — fadern, för att grubbla på sina sorger och motgångar, som voro djupa och verkliga nog, och den missräkning han lidit i sina förhoppningar på Osborne, förhöjd och öfverdritven genom hans okunnighet om de steg denne verkligen tagit — sonen, för att grubbla på framtiden och på något sätt att förvärfva sig sitt bröd. Men om också ockrarne sjelfva gjort några beräkningar på squirens lifstid, hade deremot Osborne blott tänkt på huru han snarast och lättast kunde få de penningar ban behöfde för att komma ifrån Cambridge och följa Aim6e till hennes bem i Elsass för att der hålla bröllop med henne. Roger hade ej fått broderns förtroende förrän allt, hvari hans råd kunde varit af nytta, redan var afgjordt, och han hade ännu ej ens sett sin svägerska. Och nu, då de voro skilda åt, vände sig alls sOsbornes tankar blott I omkring stackars Åimee, som tillbraetesinn ensliga dagar på .c landtgård, der; hon var nnekorderad, med att Jr gta efter sin brudgum och undra när han nästa gävg skulle komma. Upptagen, som han var of detta, var det kanske ej underligt att han omedvetet vårdslösade sin far, men det var derföre icke mindre bedröfligt, och följderna deraf icke mindre beklagansvärda. Får jag komma in och röka en pipa hos er, sir, får jag icke det?4 sade Roger den första afton han var hemma, och gläntade på dörren till faderns arbetsrum. uDen skall icke smaka dig, sade squiren och ville skjuta igen dörren, men ullade dock i vänlig tou: Den tobak jag begagnar är icke för unga män. Gå hellre och rök en sigarr hos Osborne. (Forts.)