Aftonbladet – 14 april 1866, sida 2

nla sednast om mandagLITTERATURTIDNING. Innehåll: Kofod, Om Nordens snroglige Enhed. — Tankar i religiösa ämnen af L. v.K. — Dobråes öfversättning af Tegaers Axe. — Hansellis edition af viltra svenska författar. från Stjernhjelm till Dalin. — Esquiros, Englands natur och folk. — Victor Hugo, Hafvets arbetaro. — Om Nordens sproglige enhed. Et Fore drag af Lucianus Kofod. (St ckholm 1866.) Denna lilla skvift, den andra i ordviogen bland de af Nordiska Nationalföreningen stgifna, förtjener synnerlig uppa het cke blott af alla dem, som nitälsk beästandet af den skandinaviska rbet, utan äfven af dem, fom vårt eget modersmåls förko arpdlighet. I förra afdelvin handlande Den oprindelige sprog-enhed, ådsgalägger författaren med skäl, som synas åtminstone 083 Oemolsägliga, ett hela den gamla porien ända in i början af den kfiatna tinen, ja, nästan intill 1200-talet begagaat ett i hufvudeak gemensamt och allmänt förstådt -pråk. Den vigtiga slutsats i praktiskt hän-. seende man kan draga af detta förbällande är den, att bekvntskapen med detta fornspråk och de tre särskilda nutidsepråkens upparbetande på grundvalen af detsamma äro icke blot nödvändiga för de nordiska språkens förnyande i verkligt nationel riktning, utan tillika de kraftigaste medlen till deres inbördes närmande och brställighet. I sin sednare afdeloing öfvergår författaren vill ?Den fornyede sprog-euhed?, der han först uppställer den satsen, att de språkliga enhetssträfvandena böra inskränka sig till de tre afledda språken, svenskan å den ena sidan och dansk-norskan å den andra, då det fortlefvande, om än mycket förändrade mode. smålet, isländskan, så högst betydligt skiljer sig från sina ättläggar, att dess sammanjemkande med dem torde bli omöjligt. Ehuru vi fullkomligt gilia denna grundsats, kunna vi ej underlåta att anmärka, det författaren med tystnad förbigått de norska sträfvandena, att på grund af de särskilda norska munarterna a ett landsmål?, sträfvanden, som rastlöst fortgå och hvilkas slutföljd kund ifva det norska brödrafolkets språk söndrande från de båda andra j , då det ifrågasatta och redan 1 landsmålet såväl i ordförråd mer och salsfogning värmar :h Pbygdemålen? vida mer ka taloch skriftspråbemödanden, hur aktnivgsen viss grad må vara, borde dock ha granskat och belyst från npunkt. Hvad nu beträffar den väg, ttaren föreslår till vinnande af målet, de nordiska språkens inbördes begripighet, icke deras sammansmältning, så utöres den al ett ömsesidigt närmande dels i ittskriftningen, dels i ordförrådet. Han erkänner, att svenskan i förra hänseendet står öfver dansk-norskan, och att således den sednare språkgruppen får göra de flesta medgifrandena, Detta hindrar honom dock icke från att bestämdt framhålla de ändringar, som äfven vår rättskrifning bör undergå för att få ett förståndigare och med de andra språken enligare skick. Dit hör bortläggandet af det öfverdrifna bruket af å och ä för o och e, begagnandet af kk för k, utrotandet al c, q, w, x, å 0. 8 V. Ordrrådet bör ökas och likgöras genom inhördes öfverflyttning af språkens säregna ord, genom upptagande at ord ur landskapsmålen, förlorade erd, ord ur fornspröket b. 8. v., genom nybildningar och ändtligen oenom utrotande af en mängd obehöfliga rrämmande ord och uttryck. Ordfogningen och satsbyggnaden, de mest andliga och folkliga delarne af språket, böra deremot illsvidare icke vidröras, utan lemnas åt sig sjelfva, endast uppenbara fel, tyskerier och tylikt rättas och afskaffas. Denna del af let lilla arbetet anbefalla vi isynnerhet åt illa dem, som älska vårt sköna modersmöl. De medel, författaren föreslår, äro, vi uppepa det, icke blott den förståndigaste väsen för de skandinaviska språkens och i öljd deraf folkens närmande till hvarandra, utan jemväl det bästa sättet att höja dessa språks kraft, skönhet och folklighet. Ba iö suälva eller n, renhet och Tankar i religiösa ämnen af L.v. K. (Upsala 1866.) Det bästa man om derna bok och dess rf. kan såsom ett omdöme uttala, är en örundran öfver att det finns personer, som å grundligt missförstå sig sjelfva, sina anag och sin förmåga, att de ej begripa, att naa kan och bör försöka göra något nytti.