Aftonbladet – 12 april 1866, sida 3

af Pe BI BRI UMU: TVIBEL Val I UCI TIgladaste stämning och borgerskapets infan I teri gjorie hedersvakt på Oscars-planen , ) framför landshöfdingeresidenset, hvarest fur n Isten bodde. Men H. K. H. afreste snar rå till Slite, 3!4 mil från Wisby, hvarest hel: -beväringen — utan undantag — var sam , mandragen; ty det var Öederströms lifligaste Jönskan, att då under utförda fältrörelser och 1 len anställd skenstrid visa kronprinsen hvad tiden af honom gruhdade nationalbeväringen. I med blott 6 dagars årlig vapenöfning för , I truppen, kunde åstadkomma i exercis, mar. I scher, sammanhållning o. s. V., samt hvilka I förhoppningar till försvar af ön dervid kunde fästas och kanske i en framtid för hela fä derneslandet. Glada voro de yngli gär; som fått tåga den långa vägen, men också fått vara med på Slite; men en gruflig bedröfvelse var det för de få olycklige, som af ejukdom eller annat ej fätt vara med och som än bittrare beklagade sitt missöde, då de efter ?slaget? hemkomna hjeltarne om; talade alla de muntra fäli-äfventyr. de halt på Slite-tåget. Under dessa högtidliga dagar på Slite bodde kronprinsen på Länna, och beväringen kamperade till bå.:e hans och Cederströms nöje under ett par dagar; och det var då som denne furste blef uppmärksam på en tolfårig korporal, som alldeles frivilligt och af båg till vapenyrket deltagit i den elfva mil jänga marschen från Vamlingbo, gjort sin tjenst och nu stod der i ledet, han som de andre, hvarföre gossen ock fick understöd af kronprinsen, blef officer. och är ännu i dag kompanichef vid beväringen, Derefter gjorde prinsen till hela befolkningens stora belåtenhet en treflig rundresa kring det då som bäst blomstrande landet, återkom till Wisby och afreste derifrån den 19 Juni. Men härvid skulle naturligtvis och såsom en krona på högtidligheterna vid det kungliga besöket stadsbeväringen, d. v. s. dess jägare, på hamnbryggan göra hedersvakt, då truppen, uppställd på norra bålverket, skulle skyldra gevär och med en afskedssalva helsa den afresande fursten. Men härvid var verkligen välviljan större högtidligt ögonblick; ty när den vackre kronprinsen, ledarde den ståtliga friherrinnan Cederström, nedkommit till bryggan, tagit afsked och med Cederström vid sidan i båten nalkades norra bålverket och våra der posterade jägare, gjorde folkträngseln på alla håll och ifvern att bara få se prinsen, att truppen ej alls hörde något kommando, ja, de flesta glömde hela den högtidliga skyldringen och salfvan gick visserligen ganska ojemnt; men skadan var ej stor, ty knappt någon märkte den misslyckade krigsstäten, kronprinsen såg ändå nådig ut, helsade och smålog, och vi kunna ännu i minnet se för oss den hurtige Cederström, som aldrig mist. humöret, huru han vid hela uppträdet otvunget och godmodigt skrattade högt. Men, utom denna lilla förseelse af våra jägare och detta blott i ett hänryckningens ögonblick, hade beväingen då fått visa hvad den dugde till, Cederström hunnit sitt mål till stor del, eller ett folkförsv:irs byggande på fria grunder, samt möjligen till föresyn för hela fäderneslandet i detta afseende. Efter den saknade landshöfdingen frih. J. Cederström, blef 1831 den ridderlige M. S. von Hohenhausen efterträdare, som i allt ville väl och var en ärans man; men, såsom närsynt och sjuklig, kunde han dock ej som han önskade i allt se till landet och dess hushållning. Dock gjorde han än så mycket godt, värdade sig först om våra dyrbara fornlemningar, byggde lasarettshuset, stiftade nykterhetsföreningen, o. 8. v. Men dessmer var han, såsom utmärkt officer och gammal exerciskarl, hugfälld för pationalbeväriogens rykt och utveckling. Han stadgade isyrnerhet officersk: ren, hvarvid han var helsosamt sträng, derinom han spridde en god anda, skaffade dem bättre löner och ändtligen pengioner, gjorde flera förbättringar, ökade förråderna, från hvilka en del skott förlades i ammunitionsbodarne inom alla kompanier på landsbygden, samt bildade flera utmärkta officerare och bataljonschefer. Beväringsartilleriet (med 75 man värfvadt folk af svearne såsom stamtrupp och service för depötstyckena) blef då bättre ordnadt, fick en särskild chef och längre öfningstid. Och så införde han den 8. k. ?approbationsexercisen? under befälsmötena, hvilken något hvar af befälet nästan fruktade, men som var mycket nyttig, och bestod deruti, att hvarje kompanichef med sin trapp inför fronten af hela officerekåren och hela underbefälet genomgick all exercismed handgrepp, vändningar och marcher, hvarunder von Hohenhausen med lorgvetten för ögat på sin gamla märr, som verkligen varit med vid Leipzig, på det nogaste följde allt och slutligen aftackade kompanichefen — eller stundom endast kompaniet —, då han under djupaste tystnad tillmätte hvar och en beröm eller tadel på ett sätt, som på alla gjorde det helsosammaste intryck. Med fosterländskt syfte till landets försvar stiftade han ett skarpskytteoch jägaregille, hvarjemte skjutfärdigheten uppmuntrades genom skarpskytteföreningar inom kompanierna. Ehuru gammal ungkarl höll han ett särdeles gästfritt hus, var mycket hedersam och välgörande samtl isynnerhet outtröttlig för beväringens utveckling och fromma. Och oförgätliga äro den döende von Hohenhausens afskedsord till officerskåren 1846, då intet öga var torrt; hvarför allt hans minne ej snart dör på Gotland, äfven utom den vackra vård, som officerarne af tacksamhet reste till hans minte på Wisby nya kyrkogård, som, märkligt nog, också är en gammal valplats sedan hansestadens fall år 1361. — Och härmed kan man säga, att Cederströmmarnes grundtanke till ett fritt landsförsvar var utförd och färdig. Derefter blet J. G. af Dalström beväringens chef, redan vid framskriden ålder, men med dessmera rik erfarenhet från fäderlandets alla krig samt med liflig.välvilja för utvecklingen af öns försvarsväsende; men verket hade, som sagdt, då redan vunnit all utveckling i de flesta afseenden, hvartill dock kom, att, för att ytterligare elda och öfva beväringen till Gotlands försvar, 1853 stiftades ett gotländskt skytteförbund Fr lan aff fin Knaflöstnant DN ManlaurV än manstukten — märk väl — under ett så