Aftonbladet – 12 april 1866, sida 2

ty han är bedröfvad till själen och sjuk til kroppen, och derför har jag kommit öfver ens med mig sjelf att icke säga upp, hvil ket jag visst under andra omständighetei skulle hafva gjort. cHvad är detta för prat, Robinson? sade Osborne trött af taffeltäckarens långa tirad, hvaraf han dock ej lyssnat till hälften. tHvad i all verlden skulle det göra om min far vill gifva sina tillsägelser sjelf? Låt bära upp kaffe i förmaket, och bry icke ert hufvud mera med de bannor Thomas förtjenat. Robinson gick, mycket stött öfver Osbornes svar. Emellanåt utdelade han till Thomas de förutnämnda varma fiskarne och emellanåt mumlade han för sig sjelf: Här är mycket förändradt sedan hennes nåds död! Jag undrar visst ej på att squiren tar sig så nära deraf, när jag vet huru det kostat på mig. Hon var ett fruntimmer som hade tillbörlig aktning för husets hofmästare, och som förstod att han också kunde blifva sårad. Hon skulle aldrig kallat hans finkänslighet prat, hon, och icke heller mr Roger. Han är en glad ungherre och fasligt begifven på att bära hem alla slags våta, dyiga vattendjur, men han har alltid ett vänligt ord för den, hvars finkänslighet blifvit sårad. Jag önskar han vore här, det gör jag verkligen. Han kunde muntra upp hans nåd litet och hindra honom att vara så häftig och ombytlig. Den stackars squiren, som med sin sorg och sin-harm stängt sig inne i sitt trånga, otrefliga arbe srum, vände och vände om igen på alla sina bekymmer och sorger, ända tills ban var så yr i hufvudet deraf, fom en ekorre 1 en bur. Han hade dragit fram sina hufvudböcker och räntepapper och räknade om och om igen, och hvarje