Aftonbladet – 12 april 1866, sida 2

Jag har visst icke sagt annat, invände Osborne helt förundrad öfver fadrens häftigs ord och Bätt.r 4Jo, det har ni gjort, sir. Ni menade det Jag såg det på edra miner. Jag såg attn betraktade. min, morgonrock... I alla fall för summade jag aldrig hvad;hon bad mig om så länge hon lefde. Om hon velat att ja skulle gå i skola och lära ABC igen, så hade jag gjort det. Vid — jag hade gjor det! Öch: jag.skulle ej ha lekt bort. elle slösat bort min tid, när jag visste att detta skulle smärtat henne. Men vissa personer. äldre än skolpojkar...4; vreden nästan qväfde hans stämma, men ehuru orden ej ville öf ver hans läppar lugnade han sig dock ej. Jag vill icke böra er förebrå mig att ej ha er mors önskningar i minne, jag vill det icke. Ni, som till slut så när hade krossat hennes hjerta! Osborne kände sig starkt frestad att stiga upp och lemna rummet. Kanske det hade varit bättre: om han gjort det; derigenom hade möjligen en förklaring mellan far och son blifvit framtvingad, som kanske också ledt till en försoning. Men han trodde sig göra rättast i att sitta qvar och låtsa om ingenting. Depna. skenbara likgiltighet för hans ord tycktes ännu mera reta squiren, och han fortfor att brumn a och gräla halfhögt, tills Osborne, ur stård att längre uthärda detta, såde lugnt, men med bitterhet: Jag är här blott en orsak till harm och förtret, och hemmet är-ej längre ett hem för mig, utan blott. en. uppehållsort, der jag i småsaker skall bli bevakad och bannad som ett barn. Skaffa mig ett sält att förvärfva min utkomst — så mycket åtminstone kan väl er äldsta son ha rätt att begära af er — och jog skall lemna detta hus, der hvarken min klädsel eller min brist på