Aftonbladet – 12 april 1866, sida 2

STOCEHOLM den 12 April Det af konstitutionsutskottet gjorda örslag till den ändring i 28 regeringsormen, att till flera befaltningar må kunna utvämnas bekännare af annan troslära än den ena evangeliska, har, såsom vii går omnämnle, något förr än man hade anledning vänta vörjat behandlas inom riksstånden. De föreslagna befattningarne äro: 1) läareplatserna vid universiteterna, med unlantag af dem, som innehafvas af lärare i eligion, filosofi eller historia samt 2) emveten och tjenster, med undantag i afseseende å statsrådets ledamöter, domare samt ecklesiastika embetseller tjenstemän. Memorialet är grundadt på 2 förslag, inlemnade det ena af en ledamot af ridderskapet och adeln, det andra af en medlem af presteståndet, våra tvenne konservativa stånd. Dekså innehåller memorialet nätt och jemt let minsta medgifvande, som numera kan frågakomma. Bondeståndet har godkänt memorialet, presteståndet har afslagit detsamma. Hvad öde det får hos förstärkta konstitutionsutskottet, som i följd häraf xommer att bestämma om förslaget skall olifva hvilande till nästa riksdag eller icke, ir en fråga som lifligt sysselsätter alla dem som ifra för tolerans och framåtskridande. Tiden torde nu i sanning vara inne, då trosbekännelsen icke längre borde utgöra något hinder, hvarken för medborgaren att fritt få utveckla och använda sin intelligens det allmännas tjenst eller för staten att tillgodogöra-sig dess enskilda medlemmars sunskaper, duglighet och förmåga. Då man ser huru i den kommunala lagstiftninsen och i den borgerliga samfärdseln en mildare och humanare verldsåskådning un-danröjt de skrankor, som religiös ofördragsemhet upprest och vidmakthållit, så uppstår sjelfmant den frågan: skulle den religiösa fördragsamhetens, den borgerliga likställighetens princip endast vara tillämplig på det materiella arbetets verksamhetsområde, uti verkstäderna, på fabrikerna och uti handelsverlden, men deremot otillämplig uti tankens och vetandets verld? Här, der hedersrummet ovilkorligen borde tillkomma den, som uti täflingskampen visade sig vara den visaste, den kunskapsrikaste, den mest begåfvade, här skulle den, som. vill inträda på den vetenskapliga vädjobanan, ännu fortfarande få förete en dopattest — såsom inträdeskort.. — Och om den. inträdesökande cke är i tillfälle att på detta sätt styrka sin behörighet så kan det visst ej förmenashonom att, enskilt, idka sin vetenskap såmycket honom lyster, men till de offentliga lärosalarne, der han kunde sprida upplysning och kunskap i de ungas hjertan, der han kunde omsätta och göra fruktbärande de skatter af vetande han under mödor och vakor samlat, der han kunde förverkliga sin skönaste ungdomsdröm att genom sina kunskaper såsom en duglig lärare kunna gagna och hedra sitt fädernesland, eger han ej tillträde, derest han ej bekänner statskyrkans lära. Fruktar man då verkligen att den judiska läraren i matematik, fysik, språk m. m. skulle grumla de kristliga tänkesätt som man måste vara angelägen om att vårda och omhulda hos ungdomen? Vi kunna härvid ej underlåta att påminna om en i detta hänseende ganska betecknande händelse, som för några år sedan timade i Frankrike. När den frejdade filosofen och orientalisten Renan, i anseende till de förmenta irrläror, han ansågs i sina föreläsningar sprida hos ungdomen, alsattes från sin lärarebefattning vid College de France, utsågs till hans efterträdare — juden Salomon Munk! — Och likväl torde Napoleon UI visat sig vara ganska angelägen att bevara och skydda den officiella kristendomen, och att från den studerande ungdomens hjertan utestänga hvarje fläkt af den fria forskningen, som kunde rubba det lugna religiösa välbefinnandet. För den erfarne betraktaren, hvars blick ej stannar blott vid ytan, invebär kejsarens berörda åtgärd dock icke något så särdeles påfallande. Hvarje tilltag eller ens det svagaste försök af en judisk lärare, att på sina kristna lärjungar vilja ötverflytta något af sin egen mot statskyrkans dogmer stridande ötvertyelse skulle stämplas — och detta med rätta — såsom ett otillbörligt proselytmakeri, ett viket förtroende; och medborgares aktning ir dock något för dyrbart, att man skulle vilja äfventyra den på en dylik handling. Så torde dock icke alltid vara förhållanlet med den lärare, som tillhör statskyrkan. Om den sllvarliga striden, som en gång i ifvet utkämpas inom hvarje menniskobröst, 108 honom qvarlemnat betänkligheter rörande en eller annan officielt uppställd kyrklig logm, så kulle han måhända ej låta afhålla sig, utan snarare känna sig manad att åt sina lärjungar, med hvilka han ju i hufvudsak tänker lika, meddela sina från statskyrkligheten mer eller mindre :afvikande isigter och sålunda bemöda sig att gifva ungdomens religiösa tänkesätt en riktning, som öfverensstämmer med hans egen. Men om det sålunda är omöjligt att genom menskliga fördämningar, vore de än ;å omsorgsfullt anlagda och uttänkta, utestänga tidens, upplysningens och kritikens anda från sådana anstalter, som hafva till nål att eftersträfva och söka sanningen inom vetandets alla områden, , så torde den ordran kunna anses.mer än billig, att de ninder sem from välmening . eller, missförtådt religionsnit upprest och som ännu Ivarstå i lagstiftningen, varda undanröjda. Den kunnige, skicklige läraren har fullt verättigade anspråk på. staten att, oafsedt in trosbekännelse, varda använd till en rerksamhet för hvilken han, i förlitande på tatens rättvisa och billighet. offratsin ung