Aftonbladet – 7 april 1866, sida 3

Hr Darmstadt gifte sin dotter med en ung man, hvars stora förmögenhet, om så behöfdes, skulle ersätta alla de goda egenskaper han verkligen eger. Hela huset befinner sig i ett sällhetsrus. Då bokhållarne erfara den lyckliga tilldragelsen slå de sig tillsamman för att ssänka mamsell Darmstadt en bukett som är henne värdig. Hvar och en af dem bidrog till subskriptionen med sex francs. Några dagar före brölloppet skiekade hr Darmstadt efter sin kassör, en gammal hedersman, som grånat öfver hans böcker, och som sedan trettio år leder kontorsgöromålen; han säger till honom med sitt modersmåls brytning (berättaren upplyser oss:.dock icke huruvida hr Darmstadt är bara tysk): — Hr Tirant (kassören heter Durand) jack vill att alle mine pokhållare tela min glädje. Leocaties bröllop skall blife ein allmän fest. Jack bjuder er alle zusammen på mittag. Hr Durand bockar sig. Han visste att bröllopsmåltiden skulle ega rum hos Lanthoine. — Aber, fortfor hr Darmstadt, som portet icke är stort nok för att rymme alle, blir jach tvungen att låte er spise. på något värtshus. Känner ni någon pra restauratör? — Ja, svarade hr Durand, man lär icke äta illa hos Dubost. — Hos Tipost? upprepade hr Darmstadt med synbar häpnad; men Tipost, det är den I förste restauranten i Prissel, och den direste! Jach schkulle bättre ticka om ein ander. För resten må ni sjelfva välja. Ochl. hvad schkulle mittagen efter er uträkning koste? — Min själ jag det kan säga; sedan trettiotvå år äter jag alla dagar hemma hos mig. Men man har sagt mig att för hundra sous person, utom vin, kan man ha en ganska ordentlig middag. — Huntra sous! skrek hr Darmstadt, huntra sous, det är micke för micke. Jack ticker att ni fär drei francs bör få en kot. mittag. Kökskonsten har gjort schtorel: framschteg sedan trettiotvå år. Drei francs also fir mittagen, jach tillägger zwei francs fär den wein, ein putelj fir jeder person, gör fänf franes. Ni kan sege ere golleger att jach öppner åt hvar och en af dem en kretit af finf francs fär tillfället, och ni kan gå och äte er mittag hvar ni vill. Hr Durand bockade sig åter utan att säga ). ett ord, och gick att för sina ?golleger? förkunna deras patrons förvånande frikostighet. Kollegerna beslöto enhälligt att afböja bjudningen och attreducera till tjugo sous de sex francs hvar och en af dem hade bestämt för mamsell Leocadies bröllopsbukett. Och på detta sätt inbesparade hr Darmstadt sjuttiofem francs på omkostnaderna för hans dotters bröllop. I sin nästa veckorevy upplyste kronikören att historien om hr Darmstadt och hans kassör hr Tirant? var helt och hållet uppgjord af berättaren sjelf, men att.densamma emellertid befunnits så sannolik, att icke mindre än tre affärsmän, den ene rikare och girigare än den andre, hade trott sig vara åsyftade med det eljest föga genomskinliga namnet Darmstadt. Den ene af dessa personligheter, hr Coblentz, har af fruktan att bli ansedd för bjelten i detta äfventyr skyndat att tillskicka stadens borgmästare en summa af femhundra francs för de fattiga i Brissel, sägande för sig sjelf i sin millionärs-logik, att man aldrig skulle tro en man, som utkastar sitt guld genom publicitetens fönster, i stånd att knussla på en bröllopsmåltid. En annan, som genom en egen tillfällighet äfven har femton biträden på sitt kontor och som krönikeskrifvaren kallar hr Frankfurt, för att undandraga honom hans goda vänners speglosor, hade inkallat sina bokhållare, den ene efter den andre, i sitt kabinett och tilltalat dem i ungefärligen följande ordalag: — Herr Chose, man har sagt mick, att det är ni som har berättat eine bröllopsmittags-anekdot för denne elake skandalskrifvere, som skrifver i följetongen. i en af tidningerne här på platsen. Om det icke är ni, så säg mich hvem det är, och jach förlåter er. Bokhållarne kunde naturligtvis ingenting svara, eftersom krönikeskrifvaren ensam var den brottslig. Den rike bankiren Stuttgard slutligen har tillkännagifvit sin afsigt att gifva alla affärsmän och deras biträden i Brissel och dess förstäder en stor bal, om hvilken man länge skall tala. Balen kommer att åtföljas af en präktig supå; på slaget tolf skall hr Stuttgard fatta den ene efter den andre af sina gäster vid handen, för att föra dem till den rikt försedda buffeten, från hvilken han ej skall släppa dem förrän de ha ätit som fyra och druckit som sex, och det blir ?Tipost? som kommer att ordna anrättningarne. Hr Coblentz irring är emellertid älskligast; de fattiga ha. funnit sin räkning dervid, och referenten önskar att det äfven bland den svenska hufvudstadens affärsmän måtte finnas någon Maintz, Anhalt, Köthen eller Dessau, som funne sig uppmuntrad att följa det af den brässelske yrkesbrodren gifna vackra föredömet. Hvilken moral kunna vi draga af de sista dagarnes mest framstående tilldragelser i vårt land? Ena dagen är det en man, som trumfar på sin hustru med en alstock ?tills han gjort sig förvissad om att hennes lif var ändadt?, andra dagen är det en annan, som tilldelar sin en knifskåra i halsen, så att hon nästan ögonblickligt aflider. Den utsigt, som statistikern Forsell en gång framhöll för de svenska qvinnorna, att hvar tredje af dem måste gå ogift genom lifvet, blir på detta sätt mindre förfärande än det öde som hotar den gifta qvinnan, hvilken numera knappt ett ögonblick skall våga vara ensam med sin man, af fruktan för att ljuta döden af hans hand. Några ensliga utfarter på sjön komma sedan en bekant olyckig ändelse för ett par år sedan icke mer i fråga äkta makar emellan; hädanefter skall det vara slut med prome.aderna. till lands l också; om man å ena sidan är rädd för en ond bråddöd, så skyggar man å den andra sidan tillbaka vid tanken på den dödsfruktan man uppväcker, och sålunda hände aa för att när daoar sedan att iag klef ner