Aftonbladet – 7 april 1866, sida 3

(nsändt.) s En röst från landsbygden. År det sannt, att regeringen på allvar vill att landets ynglingar skola draga lott om, hvem som från första hand skall låta sitt hjertblod rinna i striden för fosterlandet? År det sannt, att de icke längre skall få vara, som hittills, fritt, det vill säga att först och främst hvar och en, som vill, må bli krigsman i egentlig mening, må låta enrollera sig till soldat, och sedan, om det gäller, alla unga och stridbara personer vara öfvade och pligtiga att försvara fädernejorden, maka och barn, syskon och föräldrar; likasom förhållandet är på Gotland, pröfvadt och öfvadt, mera än på vårt fasta land. Är icke vår allmänna beväring längre en riktig tanke? Skall denna tanke nu kastas öfverbord? Är det icke en sann lära, såsom man nu undervisar vår ungdom, nemligen att under kung Sverkers tid förbjöds Sverges all. moge alldeles att bära vapen — de sattes förut blött ett ögonblick undan i vapenhuset; — men kung Carl XV satte åter vapen i svenska folkets händer. År det kanske något ondt samvete, som nu börjar förskräckas? — Men vi drista fråga: Har man då glömt 1811 års uppror i Skåne och hvad som föranledde detsamma? Tror man att svenska folket, som gerna och af allt hjerta offrar lif och blod för konung och fädernesland, när man ädelt vädjar till. detsamma, med lugn skall åse, att lotten — en ödets lek — får bestämma öfver lif och blod, och att, om lotten faller på den rike, han fär med sina penningar köpa sig fri, medan den fattige måste blöda? — År sådan lottdragning värdig tänkande och frie svenske män? Passar den icke bättre för slafvar eller ryssar? Var det efter lottning, som Engelbrechts dalkarlar drogo ut ur sina djupa-dalar mot landets förtryckare? Eller vardet så, som Stenbock samlade i nödens stund de svenska kämpar, som räddade landet? Hvem är det, som vill inbilla vår älskade konung dessa lottnings-ider och som dermed vållar oro och missnöje i hela landet?... Må vår folkkäre konung icke tro dem! Och finnes någon sådan rådgifvare, vore det ock inom konungens eget statsråd, må han aflägsnas derifrån, ty konungen har icke någon farligare vän. Svenska folket utvecklar dagligen den allmänna beväpningens id till allt större klarhet och utförbarhet. Barnen exercera i skolorna, och socknar gifvas allaredan, som bestämt ända till åtta dagar 1 oafbruten följd för årliga öfningar, isynnerhet i skarpskjutning, i tiraljering och i allmänhet rörelser i bruten mark. De lägga icke så mycken vigt på den stela handgevärsexercisen, hvarmed dåliga instruktörer upptaga den mesta tiden. Och hvilka nöjen beredas icke sålunda för folket! Som åskådare komma då fader och moder, broder och syster och fästmö, bärande proviant till ynglingarne, ty vägen är ju icke så lång.... Och detta verk vill man störa; dessa glada ynglingar vill man bringa ur sin if: ver och ur sitt goda lynne genom ett nytt Achitophels-råd ! ej, det skall icke ske! Man behöfver blott upplysa vår folkkäre konung om sanningen — om folkets verkliga tänkesätt, och han skall förstå sitt folk. Landtprest.