Aftonbladet – 6 april 1866, sida 2

——— — Ett 50 årigt minne från Strömstad. Bohus läns tidning meddelar under denna rubrik följande tidningen meddelade berättelse: Då jag slutat andra delen af fru Emeli Flygare-Carlåns ?Skuggspel, dessa så intressanta och lifliga skildringar af personer och händelser under tiden från 1807 till 1816 och 1817, förundrade det mig, att hon glömt vidröra en händelse, som bort varit fästad i hennes minne, så mycket hellre som den inträffade just på hennes 9:de födelsedag. Ett halff sekel skiljer det närvarande från den tidpunkt, då den händelse tilldrog sig, som jag nu vill berätta, och må den vördade åldrige man, som dervid spelade hufvudrollen, förlåta att jag framdrager en händelse från förgångna tiden, hvilken troligen för länge sedan fallit ur den gamles minne, men hvilken dock aldrig här glömmes så länge någon af dem lefva som bevittnat densamma. Det var år 1816, då såsom tullförvaltare här. städes anställdes en ung man, hvars lifliga väsende, goda hufvud och utomordentligt fängslande sällskapston, gjorde honom allmänt firad och eftersökt i detta lilla samhälle. Den 8 Augusti var en qvalmig och het flag. Vi så väl som andra stadsboer, hvilka egde landtställen nära staden, hade om eftermiddagen vistats der, och begåfvo oss sent hem. Något efter midnatt väcktes stadsboerna af det här ovanliga skriket från stadens brandvakter: Elden är lös7! Hastigt var den lilla befolkningen på fötter. Elden hade utbrutit i en uthusbyggnad, som äfven antändt skolhuset, hvilket låg straxt bredvid och hvarifrän troligen någon brand kastats öfver kyrkogården och antändt kyrkan. Den tiden funnos Inga sprutor, men pytsar och ämbar användes i dess ställe. Stadens borgmästare, biträdd af de yngre och raskare bland borgerskapet, hade redan börjat ordna dubbla rader af folk från brandstället ner till sjön och föranstaltat om vattenkars ditförande. Brandsegel voro hemtade och stegar uppresta mot taket af det midt emot den brinnande uthusbyggnaden liggande tvåvåningsboningshuset, och det raska sjöfolket beredde sig att på de redan anbragta stegarne uppklättra p taket för att fnspänna brandseglen, då man hörde ett mumlande uppstå bland folkhopen, som stannade orörlig liksom fattad af en panisk förskräckelse. Orsaken härtill blef snart bekant då flera röster hördes ropa: Spring, spring, källaren är full af krut?. Några började att aflägsna sig då hurtigt den unge tullförvaltaren spran, fram midt ibland den tvekande folkhopen och med kraftig stämma bjöd dem att stanna qvar under försäkran att han sjelf dagen förut varit i källaren och genomsökt hvarje vrå i hela huset och kunde förvissa dem att icke ett enda krutkorn fanns der. Se så?, tillade han i ett språk, som af hopen väl förstods, Strömstads sjömän hafva alltid varit kända såsom raskare och duktigare än andra; edra fäder voro min själ inga krukmakare; och jag för min del tycker lika lite om att få göra ett luftsprång emot min vilja, som ni; och nu gossar följen mig?. Härvid klättrade han med en öfvad sjömans kraftighet och vighet uppför en af stegarna, kastade undan tegelpannorna och fick snart fotfäste uppe på ta. ket. En mängd raska sjömän följde hans exempel och inom få minuter voro de våta brandseglen ansatta. Det var hög tid, ty träväggen var redan så het att den var nära antändning. Den dubbla vattenhemtningskedjan var redan i full gång, en delaf vattnet åtgick att fukta brandseglen och den öfriga att släcka eiden. Stående på taket och meddelande sina befallningar om planks och stakets undanrödjande lyckades det honom genom dessa anordningar att på mindre in em half timma få elden släckt och all fara örbi. Då den unge tullförvaltaren försäkrade folket, att han sjelf varit i källaren, sade han ingen osanning, men då han stod på taket af byggna. den, som af hetta var nära att antändas, hade han fullkomlig kännedom derom, att elfva alnar inunder hans fötter lågo förvarade icke mindre än 10 fjerdingar krut. Om detta hus antändts, så hade ovilkorligen åtminstone södra delen af staden varit förstörd och kanhända vid explosianen många menniskor tillsatt lifvet. Den man, som genom sin kallblodighet, sitt lugn och mod, förekom en så stor olycka var numera tullförvaltaren M. U. Bellander i Malmö.? pt — Efter hand som tidpunkten nalkas då regeringens förslag rörande armorganisaionen skall förekomma till behandling och ufgörande hos ständerna, börja allt flera öster höjas inom pressen, hvilka gifva luft it den motvilja, för atticke säga förbittring, om det ifrågasatta lottningssystemet synes a väckt i hela landet. Vi anföra i dag ågra uttryck af denna siämning.