Aftonbladet – 6 april 1866, sida 2

— Nöden i Lappmarkerna. Från Botheå skrifves till, Hernösands-postea: Från öfre Adalarne och fjellbygden förspörjes stark foderbrist. Man kan ock med säkerhet sluta dertill af den nästan oräkneliga mängd foror af hö och halm, som gått upp efter vägarne på ömse sidor om elfven, äfvensom till angränsande socknar af Norra Ångermanland. Blifver sen vår, så torde bristen på näringsämnen åt boskapen blifva mer än kännbar. Alltså ännu en brist till för de arma fjellboerna, hvilka äfven lida brist på föda för sina egna kroppar! Att äfven detta är en naken verklighet, bestyrkes mer än till fullo af den stora skara tiggare, som hela denna vinter hittills besökt och fortfarande besöka våra hem, somliga dragande kälkar, andra körande någon stackars hästkrake, med slädan fylld af trasiga barn. En och annan torde väl icke vara så alldeles utblottad; men de flesta behöfva sannerligen icke något annat fattigdomsbevis än sina bleka kinder. Och huru skall det annorlunda vara efter fyra svaga år, under hvilka mången fjellbo skördat hvarken säd eller ens potates? Då de sednaste månaderna, eller Februari och Mars, varit temligen svåra för fattigt folk, som bor inåt skogarne, något aflägsnare från den egentliga bygden, äfven 1 nedra landet, i anseende till djup snö och stark köld; huru mycket svårare måste det icke varit för fjellens inbyggare, såsom t. ex. i Dorothea och Wilhelmina socknar, der mången har 6 å 8, ej så få 10 å 12 mil till sin kyrka? Att få någon hjelp eller understöd förr, om ens der, är en omöjlighet. Hvilka mödor och försakelser dessa arma fjellbyggare måste utstå, för att kunna framsläpa sitt lekamligt usla lif, låter näppeligen beskrifva sig. Den som ej med egna ögon sett något deraf, kan derom icke ens göra sig en föreställning.