Aftonbladet – 6 april 1866, sida 2

han hade velat det. Hösten 1863 lemnade han landet och reste till Rom, hvarest han derefter vistats, i början med allmänt stipendium, sedermera understödd på privat väg och på sista tiden tyvärr väl åter temligen mycket å la Boheme. Från den tid, då Ibsen trädde i förbindelse med teatern, ha hans arbeten nästan uteslutande varit af dramatisk art. Gildet paa Solhaug (1856), Fru Inger till Östraat (1857), Hzermeendene paa Heigeland (1858) följde hastigt på hvarandra och voro egentligen de första arbeten, som tycktes ingifva förhoppning, att vi med tiden kunde komma att ega en nationel dramatisk litteratur, något som vi hvarken hade i Wergelands skådespel eller i A. Munchs Öhlenschlägersktretoriska dramer. Efter längre tystnad följde år 1862 den intressanta dramatiska dikten Kjerlighedens Komedie4, ett medeltidsskådespel, fullt af sprittande lyrik och kryddadt med fin satir. Denna satir måtte dock ha träffat djupare, än skalden hade beräknat; ty nu uppsteg en hvirfvelvind af moralisk indignation, i hvilken 4Kjerlighedens Komedie4 ömkligen omkom, och för hvilken man icke är väderuppritvarne synnerlig tack skyldig, enär Ibsen den gången säkerligen var temligen nära inne på det område, der hans snillegåtvor tyckas egentligen ha sitt hem. Ett bättre öde rönte hans följande arbete tKongsemnerneX4, ett med soliditet anlagdt historiskt drama, som skildrar striden mellan konung Haakon Haakonson och Skule Jarl, och som afslutas med denne sednares fall. Trots det nästan på hvarje ställe svaga utförandet, slog XKongsemnerneX an i sällsynt grad, och det måste väcka förundran, att det icke på det sista halfåret åter dyktupp på vår med nationella stycken endast sparsamt försedda repertoire. Genom oftentliggörandet af Brand4 har Henrik Ibsen afslutat sin poetiska bana. Icke så till förståendes, som om man ej skulle kunna vänta flera arbeten från hans hand; detta hoppas vi skola inträffa. Men han har i tBrand4 närmat sig den yttersta gräns, som en nutidens skald icke får öfverskrida, utan att såsom profet bli dräpt af massans begabberi eller hennes likgiltighet, och från denna ståndpunkt, på gränsskilnaden mellan skaldens och den religiöst eller etiskt hänförda siarens område skall återtåget bli svårt till den lidelsefria konstens stilla nejder. Brand4 är en brandfackla, inkastad i den filiströsa dolskhetens, den religiösa indifferentismens läger, och den hand, som slungat ut en sådan fackla, skall väl ha svårt att i nästa ögonblick knäppa på en ljuft stämd harpas strängar. Styckets tema är detsamma, som hos oss blifvit först och kraftigast anslaget af 8. Kirkegaard: lif i stället för ord, hel, ovilkorlig hängifvenhet i stället för ett krämaraktigt prutande med det ideala; resignation, uppoffring af allt — i ordets vidsträcktaste betydelse — ända till den sista svaga återstoden af egoistisk sinnesstämning. Detta är det lif styckets hjelte, presten Brand, förkunnar i ord och gerning; på alla håll stöter han emellertid emot, än mot den slöa likgiltigheten, än mot lättsinnig lefnadsvisdom, mot inskränkt favatiem eller det sega vidhängandet vid ärfda fördomar, än åter — och dessa delar i skildringen äro nästan de mest gripande — mot det aggande tviflet och frestelserna i sin egen själs djup. Men ändock står han stark och segermodi till slut och slungar ut sina glödande ord mot den förbittrade hopen: Flokken hamrer, mynter, filer; Römt er Lysets sidste Tolk. Slegten vorden er et Folk, Som har glemt att Viljens Pligter Ender ej) hvor Evnen svigter1) En icke rioga del i den indignerade sinnesstämning, som gifvit sig luft genom Brands mun, kan man tydligen märka, att de sista årens politiska uselhet haft. Ty lika god patriot Ibsen är, lika fast bar han alltid trott på skandinavismen, och med lika säker förtröstan sjöng han på våren 1861 till de danska bröderna: Fortzel2) til de tydske Stormzend At maa I for Dannebrogsdugen slaas, I faar vel en Haandsreekning oppe fra os, Men först fra de norske Nordmzend.? Just måhända derföre att han genomlefde len sorgliga våren för två år sedan fjerran rån händelsernas skådeplats, gjorde dessa ett så mycket djupare intryck på honom. ch till följd häraf har han nu talat, prelikat, slungat sina åskviggar med en indigationens dityrambiska hänförelse, hvilken vå sina ställen verkligen är sublim: Sorte3) Syner ser jeg jage Lig et Helridt4) gjennem Natten: Tiden staar i Uveirskofte, Maner med en Livsdaads Krav, Krever svunget Staal for Stav, Krzever Skeden 5) tom ved Hofte se). Frender ser i Strid jeg drage, Brödre ser jeg sidde spage, Kröbne7) under Glemselshatten 8) Og jeg öjner9) mer endnu: Usseldommens 10) hele Gru 11) Klynk 12) fra Kvinden, Skrig fra Manden, Öret strengt for Bön og Bud — Ser dem riste sig paa Panden Navn af Fattigfolk ved Stranden, Folk med Skillingspreg fra Gud. Det skulle vara oriktigt, om man af dessa rofbitar finge intrycket, att ?Brand? är en poetisk predikare, som blott får sitt intresse tf den starka religiösa och politiska tendenen. Långt derifrån; om också icke lämad efter scenens fordringar, har dikten kväl den prägel af natursanning, som er;rdras, för att den icke skall hemfalla uner abstrakt allmänlighet; de olika figurera, och icke minst styckets hjelte, äro fint! ch rikt individualiserade, och många parer, t. ex. förhållandet mellan Brand och Förmågan sviker; 2) säg; 3) svarta; 4) en ridt af Hel; 5) skidan; 6) höften; 7) krumpna; 8) glömskehatten; 9) skönjer; 10) uselhetens; 11) fasa; 12) jämmer. mr ET AAA dm Vr oe ora rn SEE IEEE NNE