Aftonbladet – 5 april 1866, sida 3

att i hvad på mig ankommer, understödja en i sådant afseende yttrad önskan. Man har visserligen velat gifva den tydning 8 lät våra till Danmark gifna räd och löften om ehjelp, att denna sednare endast afsåg att värna Danmark, för händelse det skulle anfallas till följd af 30 Mars-kangörelsen, och att i och ch I med detsamma Danmark den 4 December 1863 låterkallade sagde kungörelse, vi voro lösta från 2 I våra löften. Men beklagligen är en sådan inla vändning icke egnad att rentvå oss, ty 21:0 Återkallandet den 4 Dec. 1863 afifrågavait I rande Mars-kungörelse gillades af svenska reget, ringen, och ni 2:o Ehuru Mars-kungörelsen återkallades den ni4 Dec,, beslöt dock tyska förbundet den 7 De;cember — således 3 dagar efter — att sätta det Iexekutionsbeslut, för hvilket sagde kungörelse n I varit förevändning, i verket, hvilket ock strax 1 derpå skedde. Alltså var och blef i allt fall 30 Mars-kungörelsen basis för det första anfallet. 3:o Underhandlingarne om en allians afbrötos licke omedelbart efter återkallandet af ifrågavaJ i rande kungörelse, utan fortgingo långt , efteråt. a I De voro i allt fall icke inledda för att skydda Iden ena eller andra kungörelsen, utan det i dentjsamma uttryckta system, som rörde våra egna e I intressen. Man hear föreburit att den författning som den 18 Nov. 1863 i Danmark utfärdades angåj ende förändrad sammansättning af riksrådet för el Danmark och Slesvig, skulle inneburit Slesvigs tjinkorporerande, och sålunda gifvit tyskarne en tå anledning till anfallet, och oss, som från början t Slesvigs inkorporerande, att draga oss till; baka: Men då icke ringaste förändring gjordes isam5 mansättningen af Slesvigs enskilda ständerför-Å samling eller intrång i dess rättigheter; då SlesI vigs lagstiftning, administration m. m. blefvo t oberörda af den nya grundlagen, som icke inneÅ bar annat än en i laga väg tillkommen föränÅA dring i sammafisättningen af riksrådet, och då Ad riksrådet icke fick någon maktutvidgning i förÅA hållande till de särskilda ständerförsamlingarne, funnos icke i denna författning ett jota, som beHrättigade att, såsom tyskarne gjorde, rubricera Iden som en inkorporation. Svenska kabinettet har icke heller så ansett den; icke afrådt från dess utfärdande; icke tillstyrkt — såsom de andra skyddsmakterna gjorde — dess återtagande; icke heller vid — eller strax Jefter — dess utfärdande, afbrutit underhahådlingarne. Var det då tronskiftet, som berättigade till denna omkastning? — Jag lemnar derhän hvad mer eller mindre grundade anledningar sagde tronskifte dertill skulle kunnat gifva; men att vårt. kabinett har.i en not af den 18 Nov. förklarat att deriha beklagliga händelse icke utöfvat ringaste inflytande .på våra åsigter i frågan — och ytterligare: förnyat denna förklaring i depeschen af den :2 December. . : Den invändning att tyska anfallet så till vida ändrat karakter, att det från början väntades såsom en exekutionsåtgärd från tyska förbundet, men nu visade sig såsom: ett anfall i akt oci mening att röfva provinser från Danmark, synes mig icke hålla stånd, då man tager i betraktande att anfallets ändrade karakter. endast ökade den fara, med hvilken Sverges dyrbaraste intressen. hotades, och dem vi förklarat oss sinnade att häfda. Det är i.sanning icke angenämt att rifva upp dessa frågor, dem fosterlandsvännen skulle ö; för evigt begrafda under glömskans täckelse ; men så länge de icke blifvit klart utredda, —så länge vårt uppträdande i frågan icke blifvit förklaradt på ett mera tillfredsställande sätt, än hittills skett 1 tillgängliga handlingar, kommer antingen att öfvet oss hvila en mörk och förnedrande misstanka att hafva inledt underhandlingar, fortsatt dessa, och dermed gifvit våra grannar vilseledande förhoppningar,. ?utan att vi varit fullt beslutna att göra hvad som blef erforderligt för att äfven fullborda detsamma?, eller ock skall man misstänka oss att hafva af 50 års fred blifvit så förslappade att vi, då faran trädde oss inpå lifvet, ej skulle tilltrott oss förmågan att med svärdet häfda vår ära och skydda våra heligaste intressen. Om det icke, och minst på detta rum, kan förnekas att sådana misstankar, dem jag under mitt vistande utomlands, hört anspelade af mer än en mun, och sett framkastade i flera än en tidning, och som i Europas ögon vunno ett olyckligt stöd af den, minst sagdt, tomma demonstrationen i Maj och Juni 1864, att låta de förenade rikenas flotta utlöpa öpmtidigt med vapenhvilans början, men inlöpa ett par dagar före dess slut; — om dessa misstankar, säger jag, äro sårande för vår nationalkänsla och kunna bli vådliga för vår framtid, så är det en pligt af fosterlandsvännen att begagna de utvägar som stå honom till buds, att söka åtminstone afskudda nationen den moraliska ansvarigheten för de åtgärder, som gifvit befogenhet till desamma. Tystnad i frågan skyler icke felen annorledes, äm som strutsen tror sig gömma sin kropp, då han sticker hufvudet i en buske. Derföre hade utskottet icke bort, såsom nu skett, med tystnad förbigå denna nationens vigtigaste fråga, om hvars stora inflytande på de förenade rikena h. exc. grefve Manderström i en depesch af den 10 Juni 1864 säger: . Det kan icke gifvas något sorgligare tillstånd och jag vågar säga att det är nästan lika förfärligt som Danmarks, — och hvars omätliga betydelse för vår framtid frih. Gripenstedt redan våren 1848 skildrade på detta rum i följande ord : Frågan är den, huruvida Sverge kan eller bör, stilla och overksamt, blott åskåda en sådan kränkning af folkrätten, och, utan protest eller försök att afböja våldet, låta sin naturliga bundsförvandt, ett ädelt och närbeslägtadt folk, stympas och förtryckas. Och om nu Danmark hjelplöst emnas åt sitt öde — åt öfvermaktens godtycke? om ett garhrmalt, aktadt, upplyst folk kuftvas och sönderstyckas?.om en nationalitet, som utgör en lel af vår egen, på detta sätt går under? och letta allt, blott derföre att detta folk ärsvagare ch råkar stå den starkares begär i vägen — då rågat jag om detta är ett exempel utan betylelse för oss sjelfva, och om ej vår ära, såväl om vårt eget högsta och heligaste intresse forrar, att någonting göres för att afvärja en sålan: händelse. . Ty äfven för oss kan en gång den timma slå hvarifrån jag hoppas en mil försyn bevarar rårt fosterland) — men den dag kan likväl komna, då äfven vi måste kämpa den kamp som )anmark nu strider, måste kämpa för altare och Värd; för hus och hem, för allt hvad vi ha dyrvarast i verlden, och då vi längtansfullt blicka mkring oss efter bistånd. Och måtte vi aldrig ;ehöfva med oro påminna oss moralens första ud: Att hvad du vill att andra skola göra dig, let göre du ock dem!7 Borgareståndet. Diskussionen om dechargebetänkandet.