Aftonbladet – 4 april 1866, sida 3

I JU VAMINNAg SEYSADIIA MM BY EIvM2HB) MYE hvaraf det korta afståndet dem emellan låta dragen desto bjertare framträda. För flertalet af vära läsare torde anordningen af den lokal, i hvilken de utvalda dödlige med ens få handbref på odödligheten, ej vara känd. Vi vilja då söka med ett par ord gifva en föreställning derom. Salen är till sin grundyta ovanligt liten, och bevisar vid dylika tillfällen bäst sin otillräcklighet, men den är i ersättning mer län behöfligt hög, och dagern, som faller in ; I genom dömens fönster, spelar lodrätt på I de gröna qvistarne och bladen af den akaI demiska uniformens palmer, hvaraf en och : annan dock, som fallet var med den gamle 3 Guizots, af åldern antagit en gul färgton, I påminnande om hösten och förgängelsen, den der i sjelfva verket förer närmare till I den. punkt, der den sanna odödligheten vidnn wWwb OR bär och der är afbruten af pelare. Den tribun, der presidenten, omgifven af kanslern och sekreteraren, tronar, utgör ett segment I deraf. De närmaste platserna bredvid tribunen äro anslagna åt medlemmarne af inIstitutets alla fem klasser; och den, som eger lycka att få till granne en på stället hemmastadd, får här lära förkroppsligade känna representanterna af månget frän studie-åren välbekant namn. Hur mången gång sviker dervid verkligheten fantasien utlofvat! Den som. sär och i sitt minne bevarat den ståt! af våra adertons ständiga sekreterare, hvars rikt begåfvade yttre och inre så tydligt harmoniera, bör ej göra sig samma förväntan på den, som fyller samma plats bland fransroännens fyratio. Ty lägrest, bräcklig och missbildad, med ett ord för ögat högst obetydlig, är den hydda, inom hvilken den berömde Villemains mäktiga ande gömmer sig! I den lilla arena, som bildas i midten af denna märkvärdiga eirkus; taga några privilegierade, på de vanliga högtiderna de närvarande laurbats?, plats på utställda. stolar. Derinom graviterar, likt en mänformig himmelskropp, fast i mindre regelbunden bana, det kala hufvudet af akademiens respektable Hiissier? M:Pingard, genom vig: ten af sina funktioner: en af-Paris bekanta och originella personligheter, för tillfället utstyrd med den traditionella herrar huissiers tillhörande ordenskedjan. Anblicken af det hela är, vid! de tillfällen dem vi beskrifva, sig evinnerligen lik, synnerligast ramen af taflan, sem---kananses bestå af de tätt uppradade åhörare, de der utgöras af -ganska skilda klasser och, hvad könet beträftar,; :skifia i alla färger, från les pråcieuses?, ett slägte som minst sagdt icke minskats sedan Molieres tider, till en eller annan demi-mondaine! Deremot är det hufvudpersonerna i taflan, som gång efter annan variera, alltid med undantag af akademiens -nyssnämnde ä tout: faire, samt den åldrige M. Villemain, som i sin egenskap al ständig, ständigt är på sin plats, en verklig fixstjerna efter vi ex gång dristat oss in på empyrtens område. Trots. så mäånget enahanda och oansedt ett aldrig svikande öfverfyldt hus, hafva dock dessa högtider, då man ser längre än till rummet, en betydligt vårierande prägel, som päåtryckes den af recipienten sjelf, allt elter hvad han för tillfället väger på modets och popularitetens vågskål, eller ock representerar de verkligt eminenta egenskaper, som aldrig förfela att taga ut sin rätt. i Äfven denna gång kunde denna iakttågelse göras. Camille Doucets mottagning gjorde, hans aktningsvärda -och älskvärda egenskaper i obestridd ära, ett matt och flyktigt intryck bredvid den genialiske PrevostParadols, hvars ålder af 37 år, oerhörd för dem som på denna väg inträda i odödligheten, ytterligare förhöjde effekten af hans skriftställarerykte, som tullkomligt rättfärdigar: utmärkelsen. Mellan båda tilldragelserna var också kontrasten, utur intressets synpunkt, lika stor som den, hvilken ligger emellan å ena sidan hvardagslifvets. lugna behag och den sinnesjemnvigt det föder, och å den andra politikens: rörlighet och rastlöst svallande passioner, med ett -ord; mellan stiltjen och stormarne. Emellertid vilja vi för denna gång hålla oss till den förra af dem båda: Afven mången af våra landsmän och JTandsmäninnor lärer gjort en angenäm bekantskap med Camille Doucet, och lärt uppskatta hans älskvärda personlighet. I sin egenskap af melJanlänk mellan franska regeringens libera litet och de främmande artister, som litet emellan taga den i anspråk, med andra ord, såsom högste vårdare af teaterns angeläenheter inom ministeren, har han visat sig ika välvillig och tillmötesgående, som hanTt i det högre sällskapslifvet tillhör la fine fleur af god ton och lätthet i umgänge, så att han med skäl kan räknas bland dem som i sin person förena ?mannen af verld och mannen af värde. Såsom poet och dramatisk författare har han visat sig ega till sitt förfogande observation, takt, finhet samt ett ledigt och värdadt språk. Och i detta fall gjorde också Jules Sandeau, som i den: tillsjuknade Flourens ställe helsade honom välkommen, hans egenskaper full rättvisa. Hans faddrar voro Sainte-Betve, den nye senatorn, och Nisard, den efter all anledning snart blifvande. Talen rörde sig enligt öflig plägsed kring fåtöljens närmast föregående innehafvare, denna gång den oförgätlige Alfred de Vigny. Hufvuddragen utaf bilden af Cinq-Mars författare och Eloas skald äro den läsande allmänheten redan förut väl bekanta. Man känner t. ex. hur han vid inträdet på den militära banan var under den tryckande inflytelsen af medvetandet, att af trenne skäl ej passa för densamma: han var fattig, var poet och hade ett sinne, fallet för oberoende. Med allt detia manade äran, och hans bana hade lätt kunnat gå miste om sin vändpunkt och få en helt olika riktning, om ej omöjligheten att 1823 under spanska kampagnen få lemna en dödande, overksam gernison i Pyrengerna, med ens bestämt honom att följa sin verkliga, sin äkta kallelse. Allt för och allt igenom litteraturen!? blef nu valspråket för ynglingen, i hvars hand svärdet så tidigt förvandlades tll nanna Ta Mareo francmise nnntose honom tager. En stupande och många bänkar djup l amfiteater går utåt väggarne af salen, som