Aftonbladet – 31 mars 1866, sida 3

författarens, för hvilken det isynnerhet borde vara af vigt att få uppmärksamheten fästad på sina fel och brister, Men om meningen icke rar att allmänheten skulle läsa recensionen, hvarför då gifva henne del deraf? Författaren till pjesen skulle utan tvifvel varit recensenten dubbelt tacksam om han enskildt meddelat honom de anmärkningar han enligt sin uppgift skrifvit enkom för hans skull, Om recensionen åtminstone hade börjat med det tillkännagifvande som slöt densamma, eller om der hade stått ett allebandistiskt litt. C deröfver, så hade man strax vetat att det som följde var något som icke kunde intressera ailmänheten, och hoppat öfver den; derigenom hade man visserligen å ena sidan gått miste om en väl skrifven teaterartikel, men å andra sidan icke förlorat nöjet af ett stort historiskt skådespel. Lyckligtvis ha vi alltid en eller annan treflig komedi att trösta oss med. En kopp te, hvarpå Dramatiska teatern visst för trettionde gången bjöd ännu i början af denna vecka, är sålunda det kostligaste lilla upptåg man vill se; En oslipad diamant har sitt värde, äfven den, och slutligen förekommer der i det uppsluppna lustspelet Det har men för sina synder en perla till svärmor, som med sina lagparagrafer ständigt på tungan väl utgör det egentliga syndastraffet för den flyktige äkta mannen i pjesen. I Berns salong ha dansöserna Amalie Laurenee, Theobalda Springer samt Ninon och Antoinette Fabieux gifvit sin oåterkalleligen sista afskedsbenefice. De gå nu att i landsorten skörda triumfer, af hvilka deras mottagande för ett par veckor sedan i Gefle gifvit dem en behaglig försmak. De firade dansöserna?, säger Gefleposten, ?visade på ett utmärkt sätt att det stora rykte, som föregått dem, ingalunda varit öfverdrifvet. Beundransvärd var den verve i förening med smidighet och elegans iframställning som i de i vissa pointer särdeles svåra prestationerna gjorde sig gällande.? Till de sista aftnarnes föreställningar hos Berns hade de dansande damerna med sig associerat ett teatersällskap af tolfoch fjortonåriga amatörer, hvilkas uppträdande i någon mån påminte om Rosenkranz yttrande till Hamlet om ett näste af barn, små nykläckta ungar, som allt hvad de förmå skrika ut de sista stafvelserna och derigenom få grymma handklappningar?. Pysarne voro eljest roliga nog. Kurry.