Aftonbladet – 31 mars 1866, sida 2

STOCKHOLM dö 31 Mars Kejsar Napoleons tal ti!l lagstiftande kå. rens deputerade, då de den 22 dennes öf verlemnade församlingens svarsadress, kom meateras nu i utländska tidningar af alla möjliga färger. Äfven Times har tagi detsamma i närmare skörskådande och be ledsagar det med åtskilliga anmärknivgar. Sedan tidningen anfört den strof i telet der det heter, att Frankrike i likhet med kejsaren sjelf önskar frihet, men icke der frihet, som, gränsande till sjelfsvåld, upp hetsar de låga passionerna, undergräivel förtroendet, framkallar hat och alstrar oord: ningar, avmärker den: Det är omöjligt att tolka ett sådant språk. yttradt vid ett sådant tillfälle, annat än så. som en protest mot de åsigter, som uttalats af hr Thiers och den liberala minoriteter inom lagstiftande församlingen. Men nuv består den frihet?) som de önska se be viljad, uti trenne hufvudprinciper, nemliger valfrihet, pressfrihet och parlamentarisk frihet, som i sig nödvändigt innefattar mi. nisteriel ansvarighet. Det är dessa principer, hvilka kejsaren synes vilja beteckna såsom gränsande till sjelfsvålds och le. dande till revolutionära följder. En sådan uppfattning, som med öfverläggning upp. repats vid så många högtidliga tillfällen, tillåter endast en förklaring, och det är den, att kejsaren, i trots af sin dynastis skenbara stabilitet och förtroendet till sin po pularitet, hvilken, såsom hr Rouher antyder, utan tvifvel skulle vis2 sig vid ett nyt vädjande till den allmänna omröstningen, i sjelfva verket icke vågar förlita sig på hvad man här kallar ?den allmänna opinionen?. Understödet af en fri valkorporation, en fri press och ett parlament ansvarigt för deras uppförande hvilka äro ansvariga inför detta sjelft, är så mycket mera värdt än hvarje moralisk makt öfver hvilken imperialismen kan förfoga, att ingen vis monark skulle vilja afsäga sig detsamma, om han öfver hufvud taget vore säker om att kunna lita derpå. Detta har erfarenheten visat icke blott i England, utan äfven i Italien och andra länder, sora haft mod att antaga parlamentariska institutioner. Om kejsaren, hvars kännedom af sina egna landsmän är öfver allt tvifvel, och hvars tidigare arbeten visa en djup öfvertygelse om att det Napoleonska styrelsesystemet endast kan vara öfvergående, ännu tvekar att följa deras exempel, måste detta onekligen tillskrifvas en brist på förtroende till lojaliteten icke hos den stora massan af hans undersåter, utan hos opinionens naturliga ledare. Sedd från denna synpunkt, får den strof i det kejserliga taet, der det heter, att jag har en borgen lerför (för öfvertygelsen om att Frankrike skall uppfylla sin höga bestämmelse under kejsardömet) i de båda statskorporationervas bistånd, armens tillgifvenhet, alla goda nedborgares fosterlandskärlek, och slutligen det gudomliga beskydd, som vårt fäderresland aldrig saknat?, en egen betydelse. . sanning en sällsam och betecknande samnanställning — les gros bataillons instuckna nellan lagstiftningen, vox populi och försyen! I England skulle ett sådant uttryck drottningens tal slå hela nationen med betörtning, och äfven i Frankrike synes det pebåda en osäkerhet, som det möjligen unde vara oförsigtigt att förråda, men som let vore höjden af oklokhet att låtsa. Då kejsaren, heter det vidare, talar i en ästan klagande ton om den tunga regeringsörda, som han burit under de sista aderon åren, glömmer han, att han genom att eka sig sina mest upplysta undersåters bitånd och genom vädjaudet till armen och