Aftonbladet – 28 mars 1866, sida 2

Äuvnu några ord om latinstadiet och den allmänna bildningen. (Från en tillfällig korrespondent i Norge.D (Slut från gårdagsbl.) Jag tror att, om den af mig föreslagna anordning blifvrer antagen säsom lag, det snart af stilprofven i modersmålet, vid studentexamen skall visa sig att den nya hpjen kan erbjuda bättre resultater än den gamla. Om dess företräde eller möjliga brister vid fortsatta studier, eller vid praktisk verksamhet, har man skrifvt och kan man skrifva volymer, som absolut ingenting bevisa; blott tidens och erfarenhetens bevisning gäller här. Men kan man som säkert antaga att alla utanför en trång, men ihärdig krets, äro eniga om att fordra stridsfrågans lösning i den ofvan angifna riktningen, tror jag att man så mycket mindre bör draga i betänkande att afgöra seken vid innevarande storthinog, som studentexamen genom en kunglig förordning af 1865 åter är försvårad, utan att kunskaperna derigenom ökas, hvilket jog hoppas kunna visa. Kirkedepartementet har i en för några månader sedan till stateos skolor sringskickad rundskrifvelse begärt ett utlåtande em önskligheten af ökade fordringan på det qvantum latin och grekiska, som hittills varit nödvändigt till studentexamen. Departementet har nemligen kommit till den slutsats alt den förra skolordningen, som, rätt brukad, skulle medfört väsentliga fördelar, gifvit anledning till missbruk, hvilka departementet ej på annat sätt kunde tänka. sig att förekomma. Departementet upplyser sjelft att det förnämsta missbruket skulle bestå deriattbefrielsen från att till studentexamen uppgifva allt som i latin och grekiska skall vara genomgånget i ekolan, ofta missbrukas till inskränkning af dessa studiers onfång och grundlighet?. Då häref blifvit föranledd en kunglig förordning, som blott: berör mängden af det Jästa, utan hänsyn till de kunskaper och den bildning som genom läsningen skulle förvärfvas, så ser det ut som om man antingen ville försvåra tillträdet till universitetet, hvilket tvärtom borde underlättas, eller, hvilket är rimligare, tillintetgöra rörligheten af undervisningsmetoderna, som dock framför allt borde vara fria. Alla framsteg på skolans område måste upphöra, allt lif dö bort, när man vill oföränderligt bestämma icke blott hvilket mål som skall uppnån utan ock på hvilka vägar man skall hinna det. Och regeringen nöjer sig icke med att säga huru myeket man skall kunna i latin, men den bestämmer hvilka författare man skall läsa och huruledes dessa författare skola genomgås! Hvarje upplyst och förståndig skolman bör hafva gjort den erfarenheten, att lärjungarnes olika anlag göra en mångsidig bearbetning af läroämnet alldeles nödvän dig; den grammatikaliska regel, till exempel, som efter ett par upplysande exempel stär klar för den ene, måste hos den andre, som har mindre utvecklad eller trögare fattningsgåfva, inöfvas med en hel mängd exempel, utan att han kanske ändå tillegnat sig regeln, så som den förre. En yngling, som vid 15 års ålder börjar