Aftonbladet – 28 mars 1866, sida 2

nit för godt att göra. Bref från Norge. (Från Aftonbladets Korrespondent.) Kristiania den 22 Mars 1866. De svåraste och smärtsammaste stunder i ett folks Jif äro just icke de, då stora olyckor störta öfver det, utan snarare de stunder, då en oemotståndlig lojhet sänker sig öfver sinnena, då man förskräckt ryser för hvarje ansträngning, och detta icke af trötthet efter öfverståndna mödor, nej af simpel tröghet, af brist på spänstighet. Ett sådant tillstånd tyckes sevnerligen nu ha nedtryckt vårt politiska lif. Det nu församlade storthinget släpper ögonbiickligen hvarje större sak, som det borde befrämja, ur händerna på sig; mot alla försök till en förändring af erkändt olyckliga förhållanden sätter det sin vis inertise; jag vill blott påminna om de ärliga storthingen — de föllo, religionsfrihet för tjenstemän — den föll; svenska och norska domars exigibilitet — föll; anslaget till svenska och danska vetenskapsmän — föll; fall på fall på alla håll. Och landet, folket, hvad säger det om all denna fallsot? Ja det må gudarne veta; man tiger, tidningarne upplåta icke sia mun, och man kan vara tveksam, hu: ruvida det är den inre harmens eller den follkomliga-likgiltighetens tystnad. Möjligen är det just denna sednare. Sinnesstämningen är för ögonblicket för det mikroskopiska och bestämdt emot allt hvad som hotar antaga några större dimensioner. Låt mig få förklara hvad jag menar. För en tid sedan — det var i anledning af förslaget om årliga storthing — yttrade ett af hufvudstadsbladen, att den väsentliga orsaken till, att det föll, i dess tanke måste sökas i det försvar, sakföraren Sverdrup, de liberala idernas mest afgjorda anhängare, egnade detsamma; han framställde den påtänkta förändringen såsom så stor, så betydelsefull, att flera representanter, hvilka eljest sannolikt skulle ha gifvit den sin röst, fingo betänkligheter, förlorade modet att vara med om satt understöda någonting så stort, och derföre röstade mot. Det skulle väl häri ligga enförebråelse mot saktföraren Sverdrup; men ehuru adressen icke var alldeles riktig, låg det tyvärr någon sanning i ionehållet. En sådan lumpenhet som den, hvilken röjer sig i det nu församlade storthingets beslut, har obestridligen icke vait rådande på mycket lång tid. Så snart en mera genomgripande förändring kommer å bane, söker man ifrigt efter vapen mot densamma, icke i förnuftsskäl eller öfvertygande slutledningar, utan i den konservativa formeln, att erfarenheten ännu icke visat dess oundgängliga nödvändighet, d. rs. s. att statsmaskinen ännu icke stannat, eller att man ännu icke gjort uppror för att drifva igenom saken. Eller också skrämmer man sig sjelf och andra genom att blåsa upp en i sig sjelf måttlig sak till ett kolossalt omfång. Så var händelsen med förslaget att förskaffa svenska och danska vetenskapsmän tilllälle att docera vid vårt universitet; motståndarne skildrade det såsom en listig skandinaviskamalgamistisk propaganda; fäderneslandet var 1 fara; en quidam med namnet Olafsen blet patetisk och förklarade, att han skulle önska, att hans nej skulle höras så långt, som Norges gränser sträcka sig. Det var samme man, som var naiv nog att yttra, att om förslaget hade utgått från Schwei-, gaard eller advokaten Kildal, skulle han ha röstat för det; men hvad som bjöds honom af ?det skandinaviska sällskapet?, det var oren mat, som han icke ville besmitta sin mun med. Huru oskyldigt detta förslag, som storthinget tagit lifvet af, än må förefalla en hvar, som icke blifvit biten af någon galen skandinavslukare, har det dock varit nog lyckligt att möta ett kraftigt och förbittradt motstånd. Ty en lycka är de. verkligen; söker man nemligen med.så stor ifver att qväfva hvarje brodd, som man tror ha uppspirat ur skandinavisk mark, då måste jordmånen vara bördig; eljest vore man icke så angelägen att harfva den ren. När förslaget för ett är sedan utgick från det skandinaviska sällskapet, hänsköts det först till -universitetslärarnes utlåtande, och bland dem väekte det ett verkligt inbördes krig, om hvilket man kunde fråga med Paarsiadens skald: Sig mig, Calliope, hvad denne lerde Skafe Saa höjt ophidset har, hvi de Saa vrede vare? Man med Forundring saa det hele Hus at ryste, Thi Skraal som Tordenskrald gik af de lerde Bryste.? En bland universitetslärarne förklarade, att ?han icke känner något annat land, som med geografiskt, historiskt och politiskt berättigsnde bär tamn af Skandinavien, än den halfö, der Sverge och Norge äro belägna; och när ett visst parti på de sednafe åren äro flitiga i att skrifva, tala och sjunga om ett nytt Skandinavien, hvilket enligt någras mening äfven skall omfatta Danmark med eller utan en bestämd gräns mot söder, enligt andras äfven Finland, då är detta för närvarande ingenting annat eller mera än en id6, som modets makt efter någon tids förlopp sannolikt skall ha undanträngt. En annan professor skulle vara ironisk och menade, att Pvisserligen inbjuda teatrar främmande konstnärer att gifva gästroller, men det finns, såvidt bekant är, intet universitet, som inbjuder främmande universitetslärare att under kortare eller Jängre tid hålla