Aftonbladet – 27 mars 1866, sida 3

ständigt eller så opartiskt som sig borde. Hr Qvams förslag innehåller i korthet föl. jande: ?Vid sidan af den vanliga studentexamen med latin, sättes en examen utan latin, som i stället omfattar: a) de kunskaper hvaraf eleverna vid statens realskolor måste vara i besittning efter slutad kurs, b) de skandinaviska folkens litteratur och historia, c) fornnordiska språket. De, som absolverat denna examen, skola inskrifvas i universitetets matrikel och vara berättigade att efter absolverad ?andraexamen? och embetsexamen inträda i statens tjenst. För dem, som taga norsk studentexamen ( studentexamen utan latin), skall andra examen innefatta matematik, astronomi, kemi, filosofi och historia. Som man ser, ligger skilnaden mellan båda förslagen deruti att hr Bentzen vill för vissa fack afskaffa både latinet i studentexamen och hela anden exame ., då deremot sistnämnda examen af hr Qvam bibehålles. I hufvudsaken, nemligen att bredvid den hittills allena saliggörande latinska vägen till statens tjenst och bildningens yttersta höjd anlägga en rakare och jemnare väg till samma mål, öfverensstämma de båda förslagen helt och hållet. Afvenså äro båda uppställda på nationel grund och lägga stor egna landets såväl forntida som moderna språk, historia, legar och naturförhållanden förnämsta platsen vid undervisningen, att lära ynglingen älska och ära sitt eget land och sitt eget folk, i stället för att invgifva honom en onyttig beundran för ett försvunnet folk, ett utdödt språk, för en nation, som oaktadt sin höga kultur är föga egnad att uppställas som förebild för ett folks lif (och verksamhet, för såvidt dessa skola taga en ädlare riktning och icke som romarnes gå under i materiel förfining. Häremot invända visserligen den klassiska lärdomens försvarare, att deraf skulle uppstå en farlig ensidighet och en öfverdrifven uppskattning af det egna landets, den klassiska ålderdomen så ofantligt underlägsna kultur. Men månne ej latinets och grekiskans oaflåtliga studium fostrat en lika stor ensidighet i motsatt riktning? Och månne ej denna ensidighet ganska mycket bidragit att utveckla det förakt för och den fördom emot det nationella, hvaremot detta element haft och fortfarande har att kämpa? Ensidighet är visst alltid oriktig och farlig, men fråga är om den ej. är det i mindre grad, då den riktas på den lefvande, framåtgående kulturen, äfven inom en mindre omkrets, ändå dess föremål är en utdöd tids förhållanden och civilisation. Och betrakta vi närmare dessa beprisade ron:are och greker, så voro de väl i så fall de ensidigaste folk i verlden, ty de studerade blott sitt språk, sin litteratur, sin gudalära, sina konstverk — var det derföre de nådde en så hög ståndpunkt på kulturens trappa? Men för att återkomma till hr Qvams för skall läsas med intresse, då den ganska utförligt redogör för ordningen inom liga olikheter med den svenska, synnerligast deruti, att latinstudiet icke begynnes förrän i en sednare älder än hittills brukats. Man har fört en lång och häftig strid, säger hr Qvam, om latinets företräden, men nu synas begge stridande parterna hafva blifvit eniga om att en förändring är alldeles nödvändig. Det är rfåledes ingen grund att iro att en sådan skall uteblitva, liksom det ej synes vara svirt att förutse dess riktning. Det följdriktigaste vore utan tvifvel att upphäfva både studentexamen och tanden examen, men liksom det i det hela icke så lätt låter sig göra att borttaga ett tvångsbud i hela dess omfång, huru orimligt det än är, eå är det i allmänhet ej heller rådligt att göra det. En hög och stark damm för en mäktig ström kan icke plötsligt borttagas, om den också gör oberäknelig skada genom att hindra trafiken, ty månget värdefullt arbete, som vuxit fram under dess skydd, många dyrbara intressen kunde dervid gå under. Man får då dela strömmen och försvaga dess ödeläggande makt medan man arbetar på dammens borttagande. Det försigtigaste blifver derföre att dela studentexamen så att latinska språket med dess litteratur kommer att bilda medelpunkten i den ena studiigruppen, under det modersmålet och dess utveckling och litteratur utgör hufvudpunkten i den andra. Det är denna lösning som expeditionschefen Nissen föreslagit och framställt i en afhandling, hvars hufvudinnehåll ingen försökt att bemöta (2), ehuru man gifvit det några sidohugg i en deltidniovgsuppsatser, som eljest gingo ut blott på att genom personliga anfall nedsätta Nissen, och hens egen enskilda skolas anseende. cÅr 1861 upprättade jag i Kristisnia en skola, hvars plan i det väsentligaste öfverensstämmer med den af expeditionschefen Nissen föreslagna ordning. Jag tillåter mig alt gifva en kort öfversigt af dess inrättning och verksamhet. ?Skolau har 8 ettåriga, för alla lärjungarne gemensamma klasser, hvaraf de 4 lägsta, som jag kallar förberedande afdelningen, omfatta ungefär den undervisning, som meddelas i den lägre borgarskolan, och de 4 öfversta, som jag kallar realafdelningen, omfatta de läroämnen, som anta. gas böra utgöra normen för undervisniogen i den högre borgarskolan. Då Järjungarne genomgått dessa åtta klasser, hvilket här i Kristiania, der barnet vanligen sätts i skola vid sex års ålder, inträffar i 14:de— 15:de året, dela de sig på tvenne linier, såvida de ej lemna skolan, och inträda antingen i launardelningen, eller matematikafdelningen (högre realskolan), hvilka båda afdelningar bestå af 3 ettåriga klasser, som anses motsvara två två-åriga klasser i statens skolor i de mindre städerna. Matematikafdelningen torde med en lämplig tillökning af forn ordiska, norska, svenska och danska språkoch litteraturstudier, kunna afgifva en passande norm för norsk studentad vigt på nödvändigheten af att inrymma det förslag, antager jag att motiveringen derli den norska skolan, hvilken företer åtskil-: — åtminstone i hr Qusms egen skola — l: nm RR Hm AN Ht ÖN MR An UU NN NN NO I mm AA — me —