Aftonbladet – 27 mars 1866, sida 2

uti dessa obetydliga sysselsättningar med underrättelser om mrs Hamleys annalkande död. Molly tyckte många gånger att dessa budskap passade tillsammans med den flärd som omgaf henne, ungefär eom en dödsringping med en bröllopsfest. Hennes far förstod visserligen hennes smärta; han sjelf förlorade ju också i mrs Hamley en kär och dyrbar vän, men han var så van att se döden på nära håll, att han betraktade, den som det naturliga slutet på allt jordiskt. Molly deremot fann det så underligt och sorgligt att så förlora en person, som hon känt så väl och hållit så mycket af. Hon vämjdes vid alla grannlåter omkring sig och gick ut från alltsammans, ut på den frusna marken i trädgården, der hon vandrade up och ned i alln som var både skyddad och undangömd af barrträdens täta kronor. Slutligen — och det var dock ej så långt efter sedan Molly kommit hem, knappast fjorton dagar — slutligen kom sorgebudet. Mrs Hamley hade småningom sjunkit i dödens armar, liksom förut utur medvetandets och ur sin plats här i lifvet. De stilla vågorna rullade tillhopa öfver henne och hennes rum vardt icke mera kändt ibland menniskorna. De helsade alla så hjertligt till dig Molly?, sade mr Gibson. ?Roger sade att han visste det du skulle känna det djupt. Mr Gibson hade kommit sent hem och satte sig nu ned till sin ensliga måltid. Molly hade kommit ned för att hålla honom sällskap. Hennes styfmoder var i Cyntias rum och profvade en hårklädsel som dottern förfärdigat åt henne. Molly dröjde länge nere i matsalen sedan hennes far åter gått ut på sina sista sjukbesök för dagen. Elden hade brunnit ned och ljusen voro dunkla. Cyntia kom in helt