Aftonbladet – 26 mars 1866, sida 3

värfvet, och det kunde tycka, att den stora saken, för hvars vinnande man nyss sades vilja slå ihjäl hvarandra, endast var en .— blå dunst. Men ett sådant hela folkets uppvaknande till missnöje och harm vore lika sorgligt som vådligt. Gifven derföre nu villigt vår arbetande allmänhet och menige man, som står der och väntar, något verkligen stort och godt, hvilket, bland mycket annat önskvärdt, just är cen sannare och isynnerhet på samhällsdjupet mera allmänneligt spridd medborgerlig folkuppfostran, än den våra samfundsanstalter hittills kunnat gifva. Men, vänten ej detta storverk af kyrkan, som verkar med andra krafter och blott för de högsta mål, ej heller af dessa höga statsinrättningar eller lärda bildningsanstalter, som sannerligen ännu ej verkat långt utom hufvudstaden och landskapernas styrelseorter, och västen det icke heller utaf det bästa i våra skiftande dagblad; vänten det ej, emedan den allmänna okunnigheten hindrar fig sjelf från att kunna följa deres ljus och ledning: nej, låten hellre folket gerom sig sjelft och för sig sjelit vinna detta störa goda, d. v. s. genom sina egna nya krafter eler genom folkoch slöjdskolar, landstingen, den nya riksförsamlingen och genom ländtbruksakademien, men isymnerhet nu först och kraftigast medelst våra hushållningssällskaper,, hvilka sednare stå midt ibland folket, böra verka omedelbart för detsamma och: dertill redan: ega ej-så obetydlica årstillgångar. :Men då måste ock samtliga husbållningssällekaperna vidga sin verkningskreis, i viss mån rikta blicken högre och ej blott arbeta för de så vigtiga lägre hushållsvärfven, uten ock — såsom man äfven börjat på några orter — med sin håg otmfatta och af alla krafter utveckla det rent scenliga hos folket genom en allmännare rädlande folkuppfostran, hvärmtd det nu hög tid och som behöfs så väl. — Vis serligen är gudsfruktan och dess öfnivg samhällets både grund och syfte; men, till detta högsta mål ledes menniskan äfven genom verldsliga seamfundsanstalter och folkundirvisning; vom dessa äro rätt ordnäde och vidt spridda på Tolkdjupet samt städse riktade uppåt, då de bereda medborgarnes sinnen. till en. högre lycksalighet i sanningens ljus, hvilket ellt mer nedslår missnöjet, okunnigheten, brottet och folk-eländet. Ehuru man ofta och gerna talar om?vår upplysta tid?, är det. en sanning atty.oaktadt vårt folks goda modetvett, okunnigheten på samfundets djup uti samhälliga saker är lika otroligt stor som vådlig: Detta är en sanning, den vi ej förtiga: ty vi vilja ej stå i folksmickrarnes hop... Vi veta ganska väl, att ett folks uppfostran går långsamt och måste så gå; och vi tala här blott om de lägre folkstånden och icke om de oanska få undantagen uti dem, som fått nåson odling, ej heller om dem, som endast a anlagt en tunn förgyllning. af falsk uppupplysning, som ingalunda döljer halfherren — och det vi aldrig erkänna för någon bildning: ty denna finns ej utah sedlig grund, historisk vördnad samt verklig upplysning, Men nog är det beklagligt att vårt folk, som verkligen har så godt naturligt förstånd, sedan tusen år skymtat kristendomens ljus, hört och betalt så mycket utanlexor såmt från forntiden eger en fri statsförfattning, dock i denna stund — medfå undanag — ej allenast icke har ett klart begrepp om Guds allmakt och godhet inaturen, icke har någon inbördes kännedom om våra särskilda landskapers daning, förmåner och deas invånares ställning, nöd eller framgånvar, och icke heller vet något om vårt folks irorika och pröfvande öden, store män, samhällsförfattning och nuvarande tillstånd;-ty letta vårt folk, hvar och en för sig, känner utom socknen till och med endast högst obetydligt sin egen hemort. . Denna. enfald, ofta utepänd till mycken högfärd och ett öfverdådigt lefverne, stundom rätt högt uppe samhället, är både vidunderlig och oför;varlig hos ett ädelt folk med så stora anag och samhälliga rättigheter samt en allt ner vidgad sjelfstyrelse. — Nog har man änge haft stor rätt, men ännu föga insigt att bruka den. Vår allmänhet af de lägre folkstånden småbönderna, törparen, stadsarbetaren) vet öga om sitt eget landskaps eller iboende amhälles läge, daning, olika förmåner eller orister (ännu saknas ju landskapets karta i le flesta folkskolor), och vet än mindre om less ställning till hela: landet eller om vår visa och folkvänliga riksstyrelses osflåtliga verksamhet och bekymmer för allmänt väl; a, den känner knappt sin egen närmaste ortstyrelse och hennes offentliga åtgärder, ret föga om de många medborgerliga förningar, sällskaper eller enskilda personer, vilka, med välvillig uppoffring at tid och sostnader, städse bjuda till att verka för less bergning, rätt och upplysning. — Men så är det verkligen: mån vet ej afsin egen rihet, sina stora samhälliga rättigheter och in ojemförliga folklycka; ty man känner ntet utom hank och stör af hvarken godt eller ondt, och kan således ej heller, i brist på. upplysning och jemförelser, tacka hvarsen Gud eller konungen, ej heller sina egna väste män. Sålunda är denna djupa medborgerliga okun vighet hos den stora mängden en outsäglig lycka för land och folk. Ty istället för att sänna sig sjelf, sin ställning; sin rätt och värlighet såsom folk och att med fosterländskt nit understödja sin egen styrelses och egna medborgares goda afsigter och sträfvanden, ;å lyssnar man ofta heilre till alla folkörvillares röster, förryckes af: vinkelpredicantens prät, den dåliga dagbladsskrifvarens samhällstörderfliga läror, låter lura sig af len rof irige bränvinsadvokaten, förderfvas uf qvacksalvaren eller signerskan samt utlundras till kropp och själ af den samvetsjöse krögaren; och är städse afundsam mot le högre stånden och samhällets bergade nedlemmar, stridig mot ortens embetsmän ch misstänksam vid hvarje offentlig åtgärd, len man säkert tror icke är tillkommen för nenige mans nytta, men. visserligen till hans tvolundrins och skada — en misstro. som