Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

en skymt af sina verkliga känslor och del var som om han blygdes öfver att dagen förut hafva varit så upprörd och orolig. Han talade till henne, som hvarje hygglig ung man talar till hvarje behaglig uvg flicka; men detta nästan harmade Molly. Det var blott squiren, som tycktes behöfva henne. Han gaf henne bref att skrifva, små räkningar att uppgöra, och hon kunde af blott tacksamhet velat kyssa hans händer derför. Den sista aftonen af hennes vistande på Hamley Hall, var ione. Roger var borta i något ärende för equiren. Molly gick ensam i trädgården, och tänkte på den förflutna sommaren, då mrs Hamleys hvilsoffa brukade flyttas ut på gräsplanen under cederträdet, och då luften var uppfylld ef doften af rosor och kaprifolium. Nu voro träden aflöfvade och inga ljufva dofter tyngde på den kalla vindens vingar; och då hon säg upp till fönstren, var der ingenting annat alt se än de hvita, täta jalusierna, som utestängde vintersolens bleka ljus ur sjukrummet. Derpå kom hon att tänka på den dag då hennes far underrättade henne om sitt and:a giftarmål, och hon tog ofrivilligt vägen till terassen och askträdet. Buskarrne och träden voro öfverhöljda af vissnade slinoerväxter och af glittr, nde rimfrost: de blad lösa grenarne aftecknade sig i hela sin fina, behagliga anordning, mot den klara himmelen. Skulle hon någonsin mera känna sig så förfärligt olycklig, som då hon gråtande låg der vid askträdets fot? Var det godhet eller likgiltighet, som gjorde att hon tyckte lifvet vara alltför kort tör att man skulle oroa sig öfver dess sorger? Döden föreföll henne som det enda verkliga på jorden. Hon hade hvarken lust eller krafter att gå långt, utan vände tillbaka till huset. . s (Forts. följer.;