Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

huru? Och min mor, min älskade mor — som alltid antingen jag var klanderfri elle: ej — — Roger kommerväl säkert hem i afton? sUtan tvifvel.? ?Ni har visst varit här länge? Ser ni min mor ofta, eller utestänger den mäktiga sjukvakterskan äfven er?? Mrs Hamley har icke frågat efter mig på tre dagar nu, och jag går ej upp till henne, utan att vara tillsagd. Jag skall resa om fredag, tror jag.? — Min mor höll mycket af er, jag vet det.? Efter en stund fortlor han, med en stämma, hvaruti låg djup smärta: Jag förmodar — vet ni om hon eger medvetande — om hon är sig lik?? Icke alltid fullkomligt sig lik?, sade Molly skonsamt. Hon tager ju så många opiater. Men hon yrar icke, blott glömmer — och hon sofver så mycket.? O, moder, moder!? utbrast han, stannade hastigt och stödde sig tungt mot spiselkarmen. Då Roger kom hem, ansåg Molly det vara tid att draga sig tillbaka. Stackars flicka! Hon gret sig till sömns, denna afton. Ännu två dagar och hon skulle rycka upp de rötter, hennes tillvaro skjutit djupt ned i den varma jordmån, vänskapen beredt henne här. Men det var ej för tidigt för henne att lemna detta sorgens hus, der hon ej heller var till någon nytta. Följande dagens morgon var klar och solig, och solsken gör de ungas sinnen godt. Molly satt i matsalen färdig att servera tået, då herrarne kommo ned. Hon hoppades afallt hjerta att squiren och Osborne skulle närma sig hvarandra något mera än nu, innan hon reste, ty hon tyckte ändå att der låg ett skarpare sting i de ord som vexlades mellan