Aftonbladet – 20 mars 1866, sida 3

(Insändt.) Om beväringens organisation ooh armens förökande. I. Om vi antaga ett anfall af en öfvermäktig fiende, detta må nu vara riktadt emot hjertat af landet, för attien enda munsbit sluka hela riket, eller, som är vida sannolikare, emedan det är klokare och i öfverensstämmelse med denna Sendes kända eröfringspolitik, gälla en aflägsen land-ända, som fienden vill ockupera, för att der taga fotfäste och derifrån diktera freden med vi kor af några provinsers afträdande, så är enda möjligheten, för att möta dessa anfall med framgång, att landet såtter alla sina försvarskrafter på en gång under vapen, och med all den samlade styrka, som sålunda kan åstadkommas, kastar sig på fienden och utkämpar striden på lif och död. Hvarje uppskof för att invänta alla de förstärkningar som möjligen äro att påräkna, hvarje underhandling för att slippa vädja till vapnen, är olycksbringande, emedan ockupationen derigenom vinner stadga och modet växer hos den anfallande, Hela strate gien mäste gå ut på att så fort söm möjligt samla på anfallspunkten en med den fiendtliga jemnstark eller densamia öfverlägsen styrka, innan fienden hunnit öfverföra alla sina reserver, och bjuda honom spetsen så fort han landstigit, Vinner han tid, så vinner han terräng. Börjar man med att försigtigtvis draga sig baklänges, så skall framgången öka hans moraliska mod och reträtten nedstämma vårt, och det skall kosta dubbel ansträngning att sedan återvinna hvad man utan strid öfverlemnat. Har initiativen en gång släppts ur händerna, eå är sannolikheten ringa om en gynnsam utgång, och den armå slåss dåligt, som måste strida utan hopp om seger. Men för att ifrågavarande strategi skall kunna väljas, fordras att städse hafva till förfogande, icke en fullständig och i alla delar öfverlägsen armå, utan en stark och pålitlig stam och en fullt organiserad folkeväpning, som kan ögonblickligen uppkallas och sluta sig till stammen, och att båda tillsammans genom sitt antal kunna både imponera på fienden och våga kampen, innan han hunnit orientera sig och göra sig hemmastadd. Så länge vi ej hafva jernväg till Norrland är faran stor för detta landskap, men då till denna landsorts, liksom till Gotlands anfallande, icke torde användas en alltför stor styrka på en gång, så blir regeln densamma, nemligen att skyndsamt inkulla hela den styrka, som orten kan uppställa, och att med denna beslutsamt angripa och omringa den anfallande, innan han hunnit befästa sin ställning. Hvilken annan del af våra kuster som anfallet gäller så lemna våra goda kommunikationer tillfälle att dit beordra inom få dagar nästan huru stor styrka som helst, isynnerhet som en landstigning icke i våra dagar kan länkas komma så oförmodadt uppå, att icke styrelsen vore derom på förhand underrättad och hunnit vidtage de nödigaste anstalterna för att tega emot densamma. Det är emellertid härför oeftergifliot. att