Aftonbladet – 20 mars 1866, sida 3

(Insändt.) Er Aug. Södermans musik till skådespelet Marsk Stigs döttrar. Det är ett otacksamt företag att komponera enskilda nummer till ett skådespel, men isynnerhet när flera af dem måste exeqveras bakom scenen. Visserligen beror det på tonsättarens individuella åsigt om den musikaliska konstens betydelse och hvilket värde han tillräknar sina produkter, men om han tror att musikens lyftning befordfas på nämnde väg... då misstager han sig. 1 hvarje fall måste jag klandra ett så oskönt sätt att begagna tonernas ädla bestämmelse, t. ex. uti första akten, då från templet en osynlig kör sjunger en andlig sång under det att de på teatern agerande personerna supa och skråla! Jag undrar just huru Hegel, den estetiska vetenskapens skarpsinnige reformator, skulle uttalat sig öfver en dylik kombination. Framförallt låtom oss hålla konstens renhet uti helgd och aldrig glömma hennes högre syften; kritikern kan uti detta hänseende icke för mycket vara rigorist. Ibland de många vackra tonstycken som hr Söderman skrifvit till ofvannämnde drama förtjena att framhållas: 1:o Kyrie i C moll, stilen dock icke tillräckligt polyphon; 2:o Agnus Dei i As dur; 3:0) Osanna i C dur — om kompositörn har något förtroende till mitt omdöme så låter han en annan gång den i altstämman förekommande lilla septiman (sjunde takten) först stuga upp en ton, innan den faller ner till ackordets terz, På som det nu är skrifvet sjunker sopranens 2 E till C och altens 1 F till E... och en