Aftonbladet – 19 mars 1866, sida 3

lanara yucruaSneten, toryDlaadcd IICrala OcH I Standard, det först och främst för att demokratisera nationalrepresentationen, och viI dare att försinka reformfrågan i stället för ått lösa henne, RIKSDAGEN. LÖRDAGENS AFTONPLENUM. Ridderskapet och Adeln. (KL. 6 e. m.) Fortsattes diskussionen af den i förmiddagens plenum påbörjade 6:te punkten af ekonomiutskottets betänkande nir 56, angående undervisningen i elementarläroverken och dermed sammanhängande ämnen. För bifall till utskottets förslag, att grekiskan ej måtte vara obligatorisk för den lärjunge som läser latin,, uppträdde vidare hrr CO Mannerskantz, Dalman, Tersmeden, grefvarne Mörner och Björnstjerna; för afslag: grefve Henning Hamilton, hr Fähroeus och grefve Sparre. Genom anställd votering — 71 röster mot 39 — afslogs utskottets hemställan. Tionde ee indelades i tre momenter, hvilka föredrogos hvar för sig, på yrkande af frih. R. Cederström. 1 första momentet hems ställer utskottet att ständerna måtte hos K. M:t anhålla det läroverksstadgans föreskrift rörande afgångsexamen vid högre elementarläroverken mätte ändras derhän, att lärjunge vid öfversättningsprofven må få använda äfven gramatikaliska hjelpredor och vid det matematiska profvet äfven egen samling af formler; i det andra: att lärjunge må, änskönt han vid.berörda examen må hafva misslyckats i lösningen af etteller annat af de föresatta teoremer och problemer, likväl kunna få tillträde till den muntliga xamen, derest han ådagalagt mer än vanliga er i något af de öfriga ämnena; i det tredje: att å reala linien muntlig examen må medgifvas lärjunge, som antingen i språk eller matematik ådagalagt mer än vanliga framsteg, äfven om hans skriftliga prof i etidera facket icke kunnat.i allo godkännäs. Första mom. blef vid framställd proposition bifallet, då man ansåg att medgifvandet kunde vara ganska billigt — detta på yrkande af: frih. Cederström, grefvarne Mörner och Björnstjerna samt frih., af Ugglas; grefve dela Gardie yrkade afslag. ÅA de två återstående momenterna yrkades återremiss af hr v. Scheele, hvilken ansåg att utskottet borde pröfva dem mera omsorgsfullt; bifall af frih. af Ugglas, grefvarne Björnstjerna och Mörner ; afslag af frih. Cederström och grefve de la Gardie, hvarjemte den se ve uttalades, att detta minutiösa reglementerande egentligen ej tilhörde riksdagen. Votering begärdes och genom den blefvo begge momenterna afslagna med 32 röster mot 28, som voro för bifall. Efter någon debatt, under hvilken för bifall yttrade sig: grefve Mörner, izib. af Ugglas och grefve Björnstjerna, och för afslag: greive I, CO. v. Rosen frih. C. J. O. Ahlströmer oc Ce ström, bifölls sista punkten i betänkåndet, angående användandet af ett elementarläroverks s. k. egna kässa. Derefter föredrogs lagutskottets betänkande n:r 25, afstyrkande Sven Rosenbergs motion om suspension af dödsstraffets tillämpning under viss tid. Hr Olivecrona förklarade, att han blifvit allt mera stärkt i den Re DE att stadgandet om dödsstraff måste utgå ur vår lagstiftning, och genom den utredning tal. egnat denna fråga hade han funnit, att anhängarne af straffets afskaffande allt mera tillväxt. Talaren vände sig mot utskottets motivering, i hvilken anföres, att en gällande lags verkan icke kan, enligt grundlagen, annorlunda suspenderas än genom :den i 25 BR. F. konungen förbehållna benådnvingsmakt. Denna konungens benådningsrätt hade dock ett helt annat ändamål, sade: tal., nemligen att reglera ett missförhållande, hvarigenom 1 ett mål, som blifvit afdömdt efter lagens bokstaf, summum jus skulle blifvit summa injuria, och på detta sätt hade detta prerogativ också uppfattats i alla civiliserade folks lagar. Utskottet hade äfven åberopat 90 R. F. såsom ett hinder för att kunna behandla motionärens förslag, men denna paragrafs stadgande innebure tydligen: något :annat än hvad. utskottet trott; : aratstafen hade också infiutit för att förebygga let oskick som under frihetstiden inrotat sig, nemligen att ständerna företogo sig att diskutera huru embetsmännen tillämpat en fastställd lag. Motionärens förslag att suspendera lagen under 10 år ånsåg tal. egnadt att leda till lösningen af denna fråga, som är af den beskaffenhet, att den ej kan falla. Förslaget stode också i full öfverensstämmelse med S 87 och 88 R, F., en-1 ligt hvilka konung och ständer ega att stifta kriminallag och sådan förut stiftad Tag förändra, upphäfva och förklara. Det af motionären anförda exemplet från Finland, der dödsstraffet varit suspenderadt under de sednaåste 40 åren och utbytt mot fästningsstraff och deportation till Siberien, vore upplysande för saken. I detta land hade den sak, hvarom nu är fråga, gått för sig, och med denna erfarenhet för ögonen vore det verkligen att beklaga, att under dessa 40 år hos oss blifvit afrättade 391 personer och detta blott för upprätthållandet af en princip, den man vill tro E , emedan man ansåg den ha sin grund i religionen och den man gjort till en dogm. Under dessa sednaste fyrtio r ha två år förgått, under hvilka ej någon afrättning förekommit, men kan man väl säga att under dessa begge år rättstillståndet i landet varit osäkrare? Är man väl också viss på, att ej bland dessa 391 ER någon fått. lida oskyldigt? Från England har man den erfarenheten, att s. k. Coke ben begångna, men man har ej velat nämna dem vid deras rätta namn, atan kallat dem olyckshändelser, vållade af lagen? — legal aceidences. Tal. ansåg att Sverge verkligen kommit till den ståndpunkt, att det rysliga dödsstraffet kunde försvinna, ty andra utvägar funnes till upprätthållandet af det allmänna rättstillståndet. Straffet verkade dessutom ej. afskräckande, såsom man föreställt sig, utan demoraliserande och förvildande på massorna. Man hade ju ett stående bevis derpå i Lindbäck, som ej blifvit afskräckt deraf oaktadt han flera fången i sin egenskap af själasörjare, närvarit vid afrättningar. Civilisationens, humanitetens seger i denna fråga. vore lika viss som snar, och talaren var öfvertygad om att frågan skulle erhålla lösning i den syftning, för vilken talaren kämpade. Yrkade afslag å beänkandet och bifall till sin reservation, som går it på, att rikets ständer för sin del besluta och edermera till konungen öfverlemna en författning af följande lydelse: Med upphäfvande för n tid af tio år af allt hvad strafflagen af den 6 Febr. 1864 innehåller angående dödsstraff fördnas som följer: För brott, som, enligt straffagen, med dödsstraff belagdt är, skall till straffrbete på lifstid dömas?, Grefve Mörner ansåg den föreslagna suspensioen af dödsstraffet vara tvetydig och ej heller ullt grundlagsenlig, ty att ha två lagar, en som väller och en som hänger, sade talaren, dertill af grundlagen icke rätt. Yrkade bifall. Frih. Å gglas instämde och ansåg straffets suspenjerande innebära ett ingrepp i konungens bevådningsrätt. Hr Nordenfalk fann suspensionsutgärden oformlig, ville visserligen ha bort dödstraffet, men deremot icke att man skulle expeimentera på det sätt som är föreslaget. Det iela skulle naturligtvis vara en opinionsyttring