Aftonbladet – 17 mars 1866, sida 3

Utdrag ur ett bref från landsorten. — — Hvad som här på orten väcker mera bekymmer, än man måhända i Stockholm föreställer sig, är att det kongl. förslaget om vår beväringsinrättniogs u!bytande mot ett efter utländskt mönster uppgjordt konskriptionssystem redan gillats af vederbörande utskott. I stället för att, såsom nu är händelsen, endast en mindre del af nationen undgår vapenöfning, skulle deremot, om ett sådant system infördes, större delen blifva med vapenöfningar helt och hållet obekant. Man tycker säledes alldeles hafva förbisett den vid ett inbrytande krig ofantliga moraliska betydelsen deraf, att massan af nationen Varit krigsöfvad. Hvad vi behöfva, och som vi alldeles sakna, det är en organisation af våra stridskrafter, och ionehålla både regeringens och komiterades för landtförsvaret förslager i detta afseende mycket att taga vara på. Gäfves våra värfvare och indelta soldater en sådan militärisk utbildning, att de kunde anses såsom någorlunda fullgoda stamsoldater, och införlifvades, efter några dagars förberedande exercis i det nödvändigaste, med afseende härpå större delen af beväringens exercisklasser med stammen uti fullständigt organiserade bataljoner, samt föröfrigt under vapenöfoingarne intet öfvades, som ej vore användbart i fält, skulle vi på detta sätt erhålla en armå som i pummeriskt afseende ej vore alltför svag, och hvilken, med den öfning, som under pågående krigsrustningar ytterligare kunde gifvas den, blefve mera stridsfärdig än hvilken armå som helst, hvilken vi ega hopp om att på annat sätt kunna åstadkomma. Om man under 15 dagars möten ej lyckas bibringa vår beväring så fs mycken färdighet, att den åtminstone an sättas in i ledet med våra stamsoldater utan att ?skämma bort det hela, så torde orsaken dertill böra sökas uti andra omständigheter än öfningstidens korthet och beväringsynglingens oförmåga. Enligt den kongl. propositionen skulle af årets beväringsskyldige de förmögnare till 15-del af hela af hela antalet få köpa sig fria. Af de återstående skulle fjerdedelen af hela antalet genom lottning uttagas för att ensamma bära vapentungan; men äfven bland dessa sednare komma naturligtvis hvar och en, som egde något, att göra byte? med (d. v. s. betala) en fattig, som inginge i hans ställe. På detta sätt komme armån att, förutom stammen, utgöras af de fattigaste, hvilka icke allenast underkastades 4 års vapenöfninvar i fredstid, hvaraf första årets skulle räcka i 62 dagar, utan äfven vore skyldiga i krigstid först utgå. Detta förslag innebär således åtminstone ej ett medel, att höja krigarståndets anseende inom nationen, och det behöfves verkligen att ett sådant stadgande, som det i förslaget förekommande, nemligen att vanfrejdad beväringsskyldig må uteslutas från hedern att såsom beväringsman tillhöra rikets krigsmakt, för beväringssoldaterna ofta framhålles, för att dessa ej skola anse sig såsom samhällets parias. Det kan verkligen ifrågasättas, huruvida adeln, presterna och borgareståndet, hvars söners blod det härvidlag icke gäller, kunna anses moraliskt berättigade att afgöra denna fråga. Förunderligt är äfven, att det ej bland konungens omgifning finnes någon person med tillräcklig kännedom om folkets vanor och föreställningar för att kanna upplysa honom om huru ett sådant konskriptionseystems införande skulle af hela den ofentliga massan af nationen emottagas. — —