Aftonbladet – 17 mars 1866, sida 3

sta dem för hvad de arma barnen oskyldigt lidit så lång tid. Men sorgen och olyckorna hade redan medtagit den äldre systerns krafter. Trösten och hvilan kom för sent: hon dog kort efter sin ankomst dit. Den yngre systern åter fick der ett stöd,, som var henne både för fader och moder: den unge konungasonen blef henne huld, och tycktes hon hafva öfvervunnit sina sorger, då hon blef hans brud. Om dessa händelser gingo många sägner bland Nordens folk, och länge sjöng ungdoen i våra bygder den rörande sången om Marsk Stigs döttrar. Visan om Marsk Stigs Döttrar. Marsk Stig han hade de döttrarne två: Så illa månd deras lycka dem gå. Och de foro vida kring verlden. Den äldsta tog den yngsta vid hand; Så gångar de sig allt till Sveriges land. Och de foro vida kring verlden. Kung Birger han red från tinget hem; Vid borgagårds led så möter han dem. Och de foro etc. ?Hvad qvinnor är det, så sent om natt? Med ingen så hafver jag stämma satt.? ?Vi äro Marsk Stigs döttrar två, ?Frid af Eder, Konung, vi tigga må.? ?Er snarliga skynden bort utaf mitt land; Min morbroder föll för eder faders hand! Så litet vi vållat Kung Eriks död, ?Vi fara så vida allt efter vårt bröd.? Den äldsta tog den yngsta vid hand, Så vandra de sig till Norges land. Kung Erik han red från tinget hem; Vid borgagårds led så möter han dem. ?Hvad qvinnor är det, så sent om qväll? Och uti mitt land kvad viljen I väl?? Vi äro Marsk Stigs döttrar två; ?Frid af Eder, Konung vi tigga må.? Konung Frik han talte ett ord med skäl: Eder fader jag kände så görliga väl.? Han var en man, till mun och hand, ?Som någonsin kan finnas uti ett land.? Konung Erik slog öfver dem skarlakansskinn. Så följde han dem i förstugan in. Och Drottningen dem med blida ögon såg. Behöfven I, Drottning, tjenstemör i Vi kunna ej brygga, vi kunna ej baka, Men väl i sömmen det röda guld maka.? Och vi kunna väfva den guldväf röd, Det lärde oss vår moder, förrän hon blef död.? Och vi kunna guld och silke spinna, Men aldrig vårt hjertas sorg öfvervinna.? Allt sen fader och moder de föllo oss ifrå, ?Så är vår kappa både paltig och grå.? Hade Marsk Stig lefvat och blifvit i land, Så hade ej gått oss så illa i hand.? Hade ej fru Ingeborg så snarligt blifvit död, ?Vi hade icke lidit den jämmer och nöd.? Och Drottningen månde så blidt dem svara: Jag vill Eder huld som en moder vara.? Den äldsta sjatern en väf upprände; Den yngsta hon väfde den väfven till ände. Så vof hon i den första list. Jungfru Maria och Jesum Krist. Och hon vof i det andra rör Norgelands Drottning och alla hennes mör. Och hon vof hjort, och hon vof hind, Så vof hon sig sjelf med blekan kind. Den yngsta systern den väfven fällde, Så gaf hon den i Drottningens händer. Hon fällde dervid de modiga tårar: Gud gifve att I vår moder vore !? Den äldsta systern blef sjuk och låg, Den yngsta hon gick henne till och frå. Den äldsta systern af sorg hon dödde, Den yngsta lefde efter med sorg och möda. Och Kungen gaf henne sin yngste son, Hen var honom värd den jungfru skön. Och de hade farit så vida kring verlden. mm I OO