Aftonbladet – 15 mars 1866, sida 3

n ) angick formansintresset, Å. v. s. statens intress e )Såsom egare af jernvägen, vid hvilket intress a ) utskottet hufvudsakligen ppehällst sig, sökt talaren genom noggranna och i detalj gåend beräkningar ådagalägga till en början, att, me e I nuvarande jemvägsfra ter, transporten af trä frå r Dejefors till Göteborg under högsommaren ställd o Isig något billigare sjövägen, men att deremot -Jom jernvägsfrakten nedsattes 20 procent, jern vägstransporten blefve billigare. På hösten, di I frakter och assuranser äro högre för sjötranspor Iten och då tesorna fordra längre tid och sålede: ? I medföra större ränteförlust och större förlust på I varans förskämning, blefve öfvervigten än mere I ) afgjordt till förmån för jernvägen, som dessutom r ) skulle sätta sågverksegarne i tillfälle att med sir vara nå Göteborg på våren, innan de inre vatt nen blifvit öppna, då priserna städse äro högs i Göteborg till följd deraf, att dess hamn är öp3 I pen 2 månader tidigare än de norrländska och ; finska hamnarne samt 1 månad tidigare än Kri, Istianias. Med afseende å jern anförde talaren flera skäl till stöd för den åsigten, att transport deraf på jernväg från Dejetors till Göteborg I skulle ifrågakomma, helst på våren innan sjöfarten blifvit öppnad. ;I Med afseende å den farhåga, som yttrats, att om Norumlinien valdes, Wermlands produkter . I skulle taga vägen åt Kristiania i stället för åt Göteborg, då vägen från Dejefors till den norska hufvudstaden blefve blott 23 mil, medan vägen Itill Göteborg blefve närmare 32 mil, visade hr Wern, stödjande sig på det faktum, att jernvägsfrakten kan sättas Di are på längre sträckor än på kortare, att ne nuvarande taxor skulle frakten till Kristiania pr centner jern blifva blott 2 öre billigare än till Göteborg, och han trodde att om denna fraktskilnad skulle visa sig utöfva något inflytande, Göteborgs köpmän nog skulle förstå, att gencm nedsättning af sin provision uten skilnaden till fördel för Göteborg. Ifrågakomme fraktnedsättningar, hade Sverge lättast att åvägabringa en sådan, då det här gällde en större väglängd. Tal. trodde äfven att trävarorna fortfarande skulle gå till Göteborg, men om det för Wermlends skogsegare vore en fördel att låta dem gå till Kristiania, ansåg han ingen vara berättigad att förmena dem tillgodonjutandet af denna fördel. Hr Wee öfvergick derefter till frågan om de wermländska skogarnes tillstånd och möjligheten att de kunde lemna den ökade koltillgång, på I: vilken -Norumliniens anhängare till en dei stödt sin argumentation, och han visade i detta afseende, med erfarenhetens vittnesbörd, att den bättre vård af skogen, som blef en följd af dess ökade värde, äfven förmådde öka afkastningen, hvartill komme att man med säkerhet kunde antaga, att uppfinningar i industrien skulle hädanefter såsom hittills minska bränsleåtgången vid jerntillverkningen. — Invändningen, att Vestra Wermland kunde få sin malmtillgång från Dalkarlsberget i stället för från Persberg, bemötte hr W. med den erinran, att den förra var af vida sämre beskaffenhet och alldeles oduglig till ståljern. R Med afseende å Ölmebanan påpekade tal. den besynnerliga motsägelsen deri, att man å ena sidan betviflade att de personer, som intresserade sig för banan Filipstad—Norum, skulle iörmå åstadkomma denna, men å andra sidan begärde och trodde, att de skulle åstadkomma ölmebanan ehuru deras fördel af den ej kunde beräknas till mer än 71 af deras fördel af Filipstadsbanan; Med hänsyn till den väntade trafiken å denna bana visade tal. genom jemförelse dels med andra svenska banor, dels mellan betydenheten af Filipstads bergslag och andra bergslager, att beräkningarne ingalunda voro öfverdrifna. Sedan tal. sålunda sökt visa, att, ur formansintressets synpunkt, Norumlinien icke kunde anses för staten ofördelaktig, bemställde han likväl, om ej staten med jernvägsanläggningarne hade ett högre intresse, nemligen befordrandet af landets materiella välstånd. Med hänsyn tillj detta högre syftemål, fann tal. den utveckling af Rorakeenen och industrien i Wermland, som ormmslmien skulle framkalla, vara af den betydenhet, att någon tvekan om denna linies företräde icke hos honom kunde förefinnas. Och hvad slutligen anginge staden Carlstads intresse, visade tal. att detta, rätt förstådt, vida bättre befordrades genom den norra linien än genom den södra; ty det vore för Carlstads välmåga och blomstring af vida större vigt, att staden vore hufvudorten i en rik provins, än att den bibehölle fullkomligt oförminskade sina nuvarande expeditioner af jern och trä. Det vore således direkt stridande mot Carlstads intresse att vilja hämma provinsens utveckling för att bibe-J: hålla sina expeditioner. Hr Björck förklarade till en början, att han fann sig pligtig att i frågor som dessa, jemte bevakandet af landets intresse äfven bevaka den orts, som man representerade. Hans öfvertyzelse var, att hela den wermländska trafiken skulle draga sig från Göteborg till Kristiania, och han ansåg landet ej ha råd att göra de härmed förknippade uppoffringarne för att befordra den wermländska industriens utveckling. Ställde man så till, att varorna en gång kommit till Wenern måste de gå till Göteborg, t någon konkurrens mellan sjötransporten dit och jernvägstransporten till Kristiania kunde då ej frågakomma. Tal. var öfvertygad, att norrmännen skulle göra allt, såväl genom nedsättning af provisioner som af frakter för att draga rörelsen till sig. (Tal. underlät emellertid att applysa med hvad rätt man kan förmena den wermländska industrien att på detta sätt blifva onda te betjenad än den för närvarande är, eler hvarför den icke borde få tillgodonjuta den fördel, som tal. väntade att norrmännen skulle erbjuda, nemligen att, om det gällde, få transorterna verkställda utan en skillings frakt?.) Det kunde icke bestridas, att vägen från Dejeors till Göteborg vore 9 mil längre än till Kristiania, och i en sådan täflan segrare, ansåg taaren i längden den som hade någon den minta naturliga fördel på sin sida Tal. anställde n beräkning öfver de förluster, med hvilka Sverge skulle köpa den utveckling af produktioren, som Norumslinien kunde framkalla, och an kom härvid till en siffra pro anno, som han insåg kapitaliserad motsvara 10 millioner rdr. Pill en sådan uppoffring hade vi icke råd. åtninstone för närvarande. Han röstade för Carltadslinien, men ville höja anslaget till 1,500,000 dr, hvilket han ansåg möjligt utan upptagande f nytt utländskt lån. GÅRDAGENS AFTONPLENA. Presteståndet. IRKIl fe my