Aftonbladet – 15 mars 1866, sida 3

och tvista med honom, hade nu en gång, vid middagsbordet, knuffat Molly i ryggen, och gjort högst besynnerliga miner åt henne, då hon ej ville spisa af den rätt som bjöds henne, men förklarade sedan sitt uppförande på följande sätt: ?BSer ni, miss, kokerskan och jag hade tänkt ut en riktig god middag, som skulle fresta equiren att äta litet, men när ni, miss, säger: Nej, jag tackar?, då jag bjuder er något, så ser han ej ens på maten. Men om pi tager för er deraf och äter med litet aptit, så väntar han först litet, och så ser han på maten, och så känner han på steklukten, och eå begriper han att han är huvgrig, och börjar äta, likså naturligt som en kattunge börjar jama, när han bara vet att han skall göra det. Det var derföre, miss, som jag knuffade till erlitet och blinkade åt er, hvilket, ingen vet det bättre än jag, var mycket opassande.? Osbornes namn nämndes aldrig då Molly och squiren sammanträffade vid middagsbordet. Han gjorde Molly ofta frågor om Hollingford och hennes grannar der, men tycktes föga lyssna till hennes svar. Han brukade också hvarje dag fråga henne, huru hon tyckte att hans hustru befann sig, men om Molly sade honom sanningen, att hon blef svagare för hvarje dag, blef han nästan alltid ond. Han kunde ej uthärda att höra detta. Ja, en gång hade han nära nog afskedat mr Gibson, emedan denne yrkade på en rådplägning med doktor Nicholls, den ryktbaraste läkaren i hela provinsen. Det är ren dårskap att tro henne vara så sjuk, sade han, ni vet ju att hon varit sjuklig i många år, och detta är ingenting nytt, och om ni icke kan hjelpa en sådan obetydlighet — inga smärtor bara svaghet — nervöst — se Icke på mig på det sättet,