Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 3

som tillhöra hans embetsförvaltning; at låta dagens meningsbrytningar utgöra nye anledvingar till att med ännu större om sorg och noggrannhet öfverväga de åsigter. som icke öfverensstämma med hans egna — utan att han likväl derföre alltid måste följa dem; samt slutligen att ärligt och bestämt framställa sina tankar och sin öfvertygelse inför konungen, som derpå fäster det afseende han finner för godt. Detta har jag gjort. Jag har i öfverensstämmelse härmed tagit i samvetsgrannt öfvervägande, såväl frågan, i och för sig, om en komites tillsättande, som ock i hvilken riktning dess arbete borde utföras, och dervid kommit till den öfvertygelse, att K. M:t saknade skäl att frångå de åsigter, han sjelf, liksom förut rikets ständer, i dessa ämnen följt och uttalat. Då denna min uppfattning delats af mina embetsbröder och gillats af konungen, så hemställer jag, huruvida jag haft några skäl att af denna anledning lemna min plats. Och att K. :t skulle vara förhindrad att fatta beslut i öfverensstämmelse med sina egna åsigter och sina rådgifvares tillstyrkande, endast af det skäl, att rikets ständer en gång nttryckt en annan mening; detta lärer välicke vara öfverensstämmande med ridderskapet och adelns föreställning om konungamaktens oberoende och betydelse: ty i sådant fall förstår jag icke hvad som menas med den ofta upprepade satsen, att konungamakten dör vara stark. Har man åter förväntat, att jag skulle örändra min öfvertygelse eller öfvergifva lensamma blott derföre, att ett vindkast i pinionen egt rum hos rikets ständer, eller utt ett sorl uppstått för dagen, då har man nissräknat sig. Kring den nya sköld, som olifvit mig gifven, har jag tecknat såsom ralspråk: Flärdfri och sjelfständig?; och så ångt som min moraliska kraft sträcker sig kall jag äfven bjuda till att icke blifva lessa, enligt min tänka, manliga dygder trogen.