Aftonbladet – 13 mars 1866, sida 3

)j ware and wvuttery) 10r arbeten af sammansatta metaller, tennvaror, läder och läderarbeten, papper, porslin och glas m. m. vara i allmänhet öfverdrifna. och att bögst betydliga nedsättningar måste ega rum, för att en lifligare handel till ömsesidig båtnad skall kunna uppstå. ). Och detta är nu den tull-lagstiftning som här blifvit utropad såsom så ultra-liberal! Som skall utvisa, huru oförnuftigt och skonTlöst man förfarit med våra väringar! — ; Mina herrar! ännu en gång öfverlemnar jag Itill eder sjelfva att afgöra, huru pass befogade dessa tillvitelser varit. id tillfällen som detta, får man också nästan alltid höra talas om omstörtningar i näringarne, om dessas undergång, om blifvande arbetslösh:t och nöd o. sg. v.; men alldeles samma Nigorop hafva höjts vid hvarje, om än aldrig så litet, steg framåt på banan af en friare tull-lagstiftning. Jag minnes ganska väl, huru man 1850, då förbudet mot införsel af raffineradt socker borttogs, förklarade, att några sockerbruk derefter omöjligen skulle kunna existera i landet, liksom huru man 1857, då någon nedsättning i sockertullen föreslogs, upprepade samma påstående; och likväl har icke, så vidt jag vet, något enda sockerbruk blifvit nedlagdt, utan hafva tverlom sockerbruksegarne i allmänhet på sin rörelse samlat ganska vacker förmögenhet och några till och med blifvit millionärer. Likartade jemmerrop upphäfdes också, när förbudet orttogs och nedsättning skedde i tullen på porslin; men icke desto mindre hafva dessa fabriker gör betydligt framåt i alla afseenden, och de nuvarande egarne af våra porslinsbruk hafva haft den uppriktigheten att öppet förkli ra, att de äro belåtna med den nedsatta tull, som nu sednast blifvit fastställd. På samma sätt förklarade man äfven, med den största säkerhet, att hela vår jernindustri skulle gå sin undergång till mötes, såvida de till dess förmån stadgade exportoch import-förbuden borttagas. Nå väl! dessa förbud hafva försvunnit; ja, till och med tullarne såväl vid export som till stor del vid import äro borttagna, men jernindustrien har ieke gått under, den har icke förminskats, utan befinner sig tvertom i en, om ej hastig, dock jemn tillvext, och man har efteråt icke ens vågat påstå, att den lidit något af de vidtagna tullförändringarne. Jag skulle kunna fullfölja denna granskning, jemväl för andra näringar, och visa, att resultaterna i det he!a alltid varit desamma, men hvad som redan blifvit sagdt torde vara tillräckligt för att förklara, hvarföre jag för min del icke kan fästa något synnerligt afseende vid alla dessa olyckeprofetior, hvilka ständigt upprepas, fastän de aldrig besannats. Jag tror deremot att våra näringar ej blott kunna bestå under en friare handelslagstiftning, utan ock, att den täflan med andra länders industri, som de härigenom underkastas, utgör ett kraftigt medel till deras egen utveckling och till deras gagn för det allmänna. Mot de särskilda bestämmelserna i den franska traktaten hafva många anmärkninar blifvit framställda. I främsta rummet ar man klandrat, att den icke innefattar fullständig reciprocitet, enär svenska farty; endast vid direkt tart blifvit likställda me franska, och man har påstått, att det varit Frankrikes vägran att medgifva cn sådan reciprocitet, som föranledde de föregående underhandlingarnes afbrytande, men att man denna gång varit mindre nogräknad och nöjt sig med en traktat utan full reciprocitet. Jag, som tror mig hafva en temligen noga kännedom om de firegående underhandlingarne i denna sak, får då upplysa, att orsaken till de föregående afbrotten ingalunda varit frågan om bristande reciprocitet, utan hafva dessa underhandlingar alltid förts i detta hänseende på samma bas som den sednaste, Frankrike har nemligen, på grund ef särskilda omständigheter, som det vore för vidlyftigt att här anföra, aldrig velat i detta fall gå längre än till den direkta sjöfarten, hvilket bäst bevisas deraf, att det icke i någon af de med andra länder afslutna traktaterna medgifvit likställighet för annan sjöfart. Om man ovilkorligen velat åt oss örbehålla en fullständig reciprocitet, så tror jag visserligen, att detta förut ej skulle hafva varit alldeles omöjligt, men ingalunda på det sätt, att Frankrike kunnat förmås medgifva oss full jemlikhet äfven vid indirekt sjöfart, uten så, att samma inskränkning blifvit stadgad äfven för franska fartyg vid deras art på Sverge. En sådan bestämmelse kunde dock nu ej frågakomma, då vi redan år 1857 upphäft föreskrifterna om olika tullbehandling för svenska och främmande fartyg. För min del motsatte jag mig då detta beslut, som af rikets ständer vidtogs i strid med K. M:ts förslag, emedan jag ansåg det vara skäl, att tillsvidare bibehålla dessa föreskrifter, för att kunna begagna dem vid underhandingarne om lättnader för egna fartyg i främmande länder, synnerligen i Frankrike. Men jag kan likväl icke instämma i det myckna och bittra klander, som sedermera så ofta yttrats mot denna åtgärd, eller i påståendet, tt derigenom en stor skada tillskyndats andet. . Det viser sig visserligen, att till öljd häref den franska sjöfarten på Sverge skat sig betydligt, och för de svenska skeppsedarnes särkilda intresse, kan detta måvända antagas hafva varit oförmånligt, ehuru av tror, att de dyrare svenska fartygen ned. större fördel kunnat sysselsättas på innat håll än i trävarutransport mellan Sverge och Frenkrike. Men det är i alla all icke detta speciella intresse, utan lanlets gagn i sin helhet, som i främsta rumnet måste afses, och att såväl handeln som xportrörelsen varit väsentligen underlättad ;enom en ökad tillgång på fartyg, lärer väl eke kunna bestridas. . Utan tvifvel hade let varit ännu bättre, om äfven våra fartyg å samma gång haft fritt tillträde till de ranska hamnarne (såsom nu blifvit utveradt), men att man icke endast på grund af ristande Ir ciprecitet bör afstå ifrån att illegna sig åtminstone de fördelar, hvarfver man sjelf kan disponera, det har en tor statsman, nemligen sir Robert Peel ned träffande klarhet, uttryckt i några få rå. Han sace: Det är vårt intresse, att äAna hilliot anfinoen andra vila böna