Aftonbladet – 13 mars 1866, sida 2

i likhet med de öfriga 65 skonats till lifvet och fått med lifstids straffarbete försona sitt brott; tror man, att lagens straffhot kan vara synnerligen verksamt, när det i65 fall af 71 icke går i uppfyllelse; tror man ändtligen att lagens anseende och rättstillståndet väl vårdas och upprätthållas genom straffbestämmelser, som män endast undantagsvis tillämpar å kasös, som tydligen Höra derunder? Förf. anser att vissheten om att en dom, lydande på straffarbete för lifstid eller vissa år, utan skonsamhet går i verkställighet, medför en långt mera afskräckande verkan, än en dödsdom med sina många möjligheter att genom benådning förvandlas till annat, lindrigare straff. Efter att ha särskildt berört frågan om dödsstraff för brottslingar af qvinnokön upptager förf. till granskning den till dödsstraffets försvar ofta anförda satsen, att man derigenom undanrödjer faran af nya brott från den lifdömdes sida, Att ur den synpunkten försvara dödsstraffet, är att erkänna en total brist på ändamålsenliga fångvårdsanstalter. Konseqvent borde man då ock afskaffa all benådning. Men detta legala mördande, användt såsom en säkerhetsåtgärd mot presumerade nya missgerningar, är Picke en akt af rättvisa, utan en feg och usel åtgärd?. Lika litet kan mean med fog åberopa nödvärnsrätten ; eller finnes verkligen någon likhet mellan den enskilde, som till räddande af sitt eget lif dödar sin angripare, och samhället som, utrustadt med tillräckliza medel att göra en brottsling oskadlig ötan att förkorta hans lif, låter afrätta den vapenoch värnlöse, till hvarje motstånd oförmögne delinqventen? Man hår till försvar för dödsstraffet åberopat gammal häfd samt fölköpinionen, Hvad den förra angår, så utgör den ett lika godt eller lika dåligt skäl mot; alla slags förändringår, och torde ej böra tillerkännas större betydelse i detta, än i andra fall; hvartill i detta, som i så många andra stycken hos 088, kommer att de reformer, som nutiden yrkar, i sjelfva verket äro en återgång till något ännu äldre än det gamla, som det gamlas anhängare åberopa; vi erinra om, hvad vi efter förf. tillförene anfört om den skandinaviska lagstiftningens ursprungliga mildhet och humanitet. Hvad åter detstöd för dödsstråffets bibehållande angår, som förments vara att söka i folkopinionen, är det nog att hänvisa tillbaka tul den i en föregående uppsats meddelade historiska öfversigt, som ådagalägger att folkopinionen, långtifrån att hylla, tvärtom är afgjordt stämd emot dödsstraffet. Deuna omständighet må man tillmäta stor eller ringa betydelse — vi för vår del anse den, i likhet med förf., högst betydelsefull — men man må ej till förmån för en teori förneka konstaterade, historiska fakta. Hvad förf. i fjerde afdelningen af den rundliga belysning, han egnar skälen för ödsstraffet, yttrar om ?bibelns föreskrifter?, ville vi gerna lägga företrädesvis dem på hjertat, som skola förkunna frälsarens lära, att ?Gud vill ingen syndares död, utan att han sig omvänder och lefver?, men som med den inkonseqvens, hvaraf endast statskyrkoteologer äro mäktiga, försvara dödsstraffet i vissa, men ej gilla det i andra, af mosaiska Jagen lika absolut och ovilkorligt nämnda falt; Slutligen kommer förf. till den satsen, ait utomordentligt grofva brott kräfva utomordentliga straff, alltså dödsstraffet, såsom det högsta -strafflidande. Derför använde man ock förr de ohyggliga qvaliticerade dödsstraffen ; men de ha numera utplånats, såsom blott ledande till grymheter 1 rättvisans namn. Och ej bättre leder det enkla dödsstraffet till rättvisans befordrande, derför att ?godtycke alltid skall komma att träda i stället för rättvisa, om dödastraffet skall sparas för att blott då och då användas, när något särdeles:groft brott för tillfället upprört befolkningen?. En mängd tillfälligheter — t. ex. ett ofullständigt ransakningsprotokoll vid underdomstolen — kunna föranleda den kungliga nådens förvägrande i ett fall, medan den i ett annat, likadant eller värre, der förmildrande omständigheter noggrannare observerats, kommer brottslingen till godo.