Aftonbladet – 9 mars 1866, sida 2

het att den drabbar icke blott den enskilda per-. sonens utan hela familjens ära. Men intetdera! inträffar här. Bammarherren. stiftsamtman Bretton är närvarande och kan, om han anser sig dertill befogad, på laglig väg skaffa sig all den upprättelse han ehölver och kan fordra. Domstolarne äro, såsom nogsamt bekant, mycket nogräknade då det gäller embetsmäns heder, och detta så mycket mer, ju högre uppsatte de äro; hela bevisningsbördan hvilar på förnärmaren och lyckas han icke att skaffa ett fullständigt, mot de begagnade ordalagen noggrannt svarande bevis, så är han säker om dom och straff; om ersättning för käromålets obehag och utgifter är alldeles icke fråga, äfven om beviset presteras. Här finnes alltså i den ifrågavarande personens tillstånd eller vilkor ingen orsak till inblandning från någon annans sida. Lika litet finnes en sådan i den förmenta förnärmelsens beskaffenhet. Denna har blifvit funnen i den korta berättelsen om kammarherre Brettons förestående afskedande, som läses i Fedrelandets n:r 49 för den 27 Febr.; deruti är hans förra tvetydiga förhållande till den jutska hypoteksföreningen och hans under den fiendtliga ockupationen förmenta ådagalagda oskicklighet att längre bekläda sitt höga embete omnämnd. Förnärmelsen består alltså i ett tadel mot kammarherre Bretton i hans offentliga förhållande, i hans egenskaper af förman för den nämnda kreditföreningen och af amtman för Viborgs amt, hvilka alldeles icke vidkomma eller beröra familjen, ehuru det naturligtvis måste medgifvas att det är beklagligare för denna att se sitt öfverhufvud prisadt för dess offentliga förhållanden än att se det tadladt derför. Låtom oss en gång se hvilka konseqvenser en familjinblandning i sådana angelägenheter skulle medföra, om den blefve tåld och blef på modet! Det är kammarherre Brettons äldsta son som velat draga mig till räkenskap; men jag ser icke hvarföre den eller de yngre sönerna skulle vara dertill mindre berättigade; jag ser icke, i händelse en person, hvars oftlentliga handlingssätt jag, nödvändigt måste tadla, hade tolf vapenföra söner, hvarföre icke alla dessa tolf skulle kunna utmana mig; jag ser icke heller hvarför denna rättighet blott skulle tillkomma sönerna, men icke, om en person hade gifta döttrar, mågarne och vidare bröder, brorssöner, kusiner och kusiners kusiner, kort sagdt alla familjens medlemmar, så att hvarje förment förnärmelse mot en person blefve ett krig med en hel slägt, eller om man så vill — ifrågavarande tillfälle ligger måhända icke så långt derifrån -— en förnärmelse mot en adelsman betraktades som ett anfall på hela sällskapet?, hvilket alla behjelmade och besköldade medborgare hade rätt att förfölja, straffa och hämna! Man må icke tro att jag gör dessa tankeexperimenter, emedan jag fruktar att vi skulle kunna gå öfver från vårt fredliga och måhända litet veka dagliga lif till ett korsikanskt tillstånd, der blodshämden är samfundets moraliska grundlag, eller till vestamerikanska förhållanden, der revolvern och bouevieknifven äro lika nödvändigainventarier på en tidningsbyrå som penna och bläckhorn och der en duellant till profession ären oumbärlig medarbetare. Jag har endast, om möjligt, velat göra klart, hvarföre jag i denna sak vill och måste häfda ett påstående, som är af någon prak tisk betydelse ej blott för mig, utan för hela pressen, som icke kan uppgifvas utan att dennas verksamhet måste lida deraf, nemligen att om det icke är den förment förorättade rentaf omöj: ligt att sjelf yrka på sin rätt, och om den för menta förnärmelsen icke drabbar andra än ho nom, så är ingen tredje man befogad att blanda sig i saken, så är man i sin fulla och goda rätt. om man afvisar en sådan obehörigs inblandning I hvarje händelse skall jag försvara detta påstå ende till det yttersta, fast öfvertygad att jag deri genom icke blott begagnar min rättighet, utar också uppfyller min pligt såsom en pressen: man. a a