Aftonbladet – 9 mars 1866, sida 2

— Den Brettonska duell-historien. Redektör Ploug redogör nu sjelf i sin tidning för den skandal som tvenne öfvermodiga junkrar tillställt på hans byrå. Löjtnanten grefve Spönneck, som var klädd i uniform med sabel, var den som uppläste skrifvelserna från kamraten, baron Bretion, och hela tiden nästan uteslutande förde ordet, då deremot baron Reedtz-Thott var civilt klädd och i det hela taget förhöll sig passivt. Den andra skrifvelsen, som Sponneck uppläste sedan Ploug vägrat att duellera, förklarar denne sednare för en ärelös och feg karl. Då Ploug begärde få behålla skrifvelsen, nekades detta, hvarpå han förklarade de begge junkrarne, att han betraktade det som en feghet att förnärma en person i hans eget rum på ett sådant sätt, att man undandrog sig ansvaret derför. Härpå svarades att han skulle få höra närmare. Grefve 9. förklarade att han personligen instämde i ekrifvelsernas innehåll, hvarpå Ploug tillade, att S:s mening vore honom fullkomligt likgiltig. Ett par dagar efteråt tillställde löjtnant Bretton redaktör Ploug ett nummer af Rigstidenden, en illa renommerad organ för junkerpartiet, åtföljdt af en skrifvelse från Bretton, hvari han förklarar, att han till följd af Plougs begäran att få en afskrift utaf det af grefve Sponneck upplästa sändebrefvet nu sänder. honom tidningsnumret, der båda hans skrifvelser äro aftryckta. Han tillfogar emellertid, att i den för Ploug upplästa skrifvelsen stod ärelös och feg korl?, men att redaktionen af Rigstid. gjorde uteslutandet af ordet ärelöst till ett oeftergifligt vilkor för intagandet. Bretton tillägger, att han vid håller detta uttryck, men dermed blott syftar på att Ploug skulle hafva brutit ett Brettons fader i sinom tid gifvet hedersord. Pioug förklarar, att Sponneck icke nämnde ett ord om något af Ploug åt den äldre Bretton gifvet hedersord, som han sedermera skulle hafva brutit, och att hela historien derom är en ren dikt. För sin personliga del, förklarar hr Ploug, behöfver han ingen upprättelse för den obefogade förnärmelse han lidit. Har han hittills varit så lycklig att förvärfva och bevara sina medborgares aktning, kan han omöjligen härigenom förlora den. Det är blott hans ställning som tidningsutgifvare och som medlem af folkrepresentationen, som nödgar honom att söka den upprättelse som lsgen förmår gifva honom. ir Ploug tillägger vid slutet af sin berättelse: s I anledning af denna händelse tillåter jag mig några anmärkningar. Jag anser icke lifvet som en leksak, hvilken man efter behag kan bortkasta eller bryta sönder för att tillfredsställa antingen en föräldrad fördom eller ett tomt begrepp om heder, eller sin egen och andras fåfänga; ja anser det otillåtligt att sätta lifvet på spel, då det icke är en pligt att göra det. Följaktligen anser jag duellen vara ett lättsinnigt och enfaldigt medel att afgöra allmänna hederstvister, der det gäller att gifva upprättelse åt någön; jag skulle på sin höjd finna den ursäktlig, om förolämpningen varit så ovanlig och djupt gående att ingen laglig upprättelse vore möjlig. Jag kan derföre svårligen tänka mig ett fall, dä jag skulle antaga en utmaning; jag kan icke tänka mig något, då jag skulle sjelf utmana. Men antingen min åsigt om dueller är den ena eller andra, och antingen jag vill antaga många eller ingen, så har den frågan egentligen icke med detta tillfälle att göra; jag har talat derom emedan jag önskar att min mening derom skall bli känd. Skulle någon vara förbunden att taga emot en utmaning — hvilket jag för min del bestämdt förnekar — så kunde detta naturligtvis endast gälla en utmaning från den person som blifvit förnärmad. Men jag har icke förnärmat den person som utmanat mig. Den person, mot hvilken den förmenta förolämpningen varit riktad, är en annan som icke utmanat mig, men som sökt sin upp rättelse genom att låta trycka en förklaring i samma nummeraf Rigstidenden) hvarom jag i morgon skall tillägga några ord. Utmanaren är en son — den äldste har man sagt mig — till den som förmenas ha blifvit förolämpad. Nu medger jag visserligen, hvad jag redan förut yttrat att det kan gifvas tillfällen, då en slägting enligt min åsigt är berättigad att fordra laglig upprättelse på den förorättades vägnar, men fe kunna endast vara af två slag; antingen måste den förolämpade sjelf vara hindrad från att söka upprättelsen (t. ex. genom sjukdom, frånvaro eller dylikt) eller också måste förolämpningen yara af sådan beskaffen