Aftonbladet – 6 mars 1866, sida 3

låg räntefot eller mindre lyckosamma ne gociatörer är svårt att utreda. Innan vi från träda vår åsigt, måste antagligare skäl fram ställas än att jemföra svenska statens kre dit med Bolivias och Venezuelas. Vi hafva förut visat att rikets ständer tyd ligen åsyftat, att räntefoten å Bvenska stats obligationerna ej borde öfverskjuta Ae 4 och att riksgäldskontoret förfarit i full öf verensstämmelse dermed allt intill det sis afslutna lånet. Vi antaga gerna såson upplysning: det bestämda förklarande, att nå gon diskussion om räntefoten ej af långifvarne nu medgafs, men då återstår ailtid den fråga. som bhfvit i förklaringarne föga nöjaktig besvarad, hvarför man uppsköt upptagande af lån, tilldess man var bragt i den belä genhet att mnödgas tillåta lånrgifvarne be stämma vilkoren, nästan efter godtfinnande? Vi skola en annan dag upptaga frågan om de inhemska lånen, och om fullmäktiges uppenbara obenägenhet för sådana. Innan vi för dagen afsluta, måste vi fästa oss vid några yttranden af G. H. T., som säger : och tillika böra vi akta oss att så orda om statekreditens missvårdande, att vi sjelfva dertill n:edverka?. På länge man håller sig till sanningen och faktiska förhål landen, så bör diskussion ej skada vår statskredit; åtminstone hafva vi aldrig dertill varit vållande, ty vi hafva städse förklarat, att svenska staten ingalunda är värre skuldbelastad än att den både vill och kan fullgöra alla sina förbindelser. Skulle man undvika att diskutera dessa vigtiga ämnen blott derföre att några förmena att sådant skulle skada vår statskredit, så skulle ju alrig så vigtiga förbandlingar som upptagande af statslån blifva utredda, och allmänheten icke komma i tillfälle att inse och bedöma, hburuledes svenska representationens förtroendemän motsvarat dess uppdrag.