Aftonbladet – 3 mars 1866, sida 2

rmer, föda den väl och fullgöda den, om sättningen på England skall blifva lönande. ertill åtgår likvisst tid; men denna exportandel är icke tillfällig, den kan blifva beändig om den rätt skötes. Det är likaledes af stor vigt att reguliera turer ellan London och Göteborg föranstaltas med nabbgående ångfartyg specielt inredda för reaturstransporter. Men då det är föga annolikt att kreatursegarne kunna taga irekt befattning med dylika fartygs ankaffande, och då sjelfva företaget ännu är ytt och mindre påaktadt, hvarigenom speulationen icke riktat sig åt detta håll, så orde möjligen staten böra tills vidare mederka till dylika fartygs anskaffapde, hvarill sannolikt endast erfordras, icke att inöpa fartyg, utan helt enkelt att anvisa en ämplig summa till ångfartygstrafikens unlerlättande, intilldess densamma blir löran.e, då konkurrens snart uppstår. Af icke mindre vigt är det, att pålitliga ommissionärer anskaffas i och för kreatursörsäljningen i England. De måste vara våde sakkunniga och redbara, om försälj ningen skall bli fördelaktig för afsändarne. Mot de hittills begagnade kommissionäreras åtgärder råder stort missnöje och som vi ro på giltiga skäl. Förbises bör emellerid icke att just emedan den svenska kreaursexporten ännu icke kan uppgå till särleles stort belopp, svårigheter sannolikt möta för att kunna förmå de mest erfarna och anlitade kommissionärerna att intressera sig för den svenska boskapens försäljning. Lämpligast torde vara att landtbruksakademien jemte bushållningssällskapen inom de län, från hvilka kreatursexport kan verkställas, gemensamt taga befattning med anskaffande af en eller flera kommissionärer, och att nämnde sällskep äfven antaga några pålitliga personer, hvilka medfölja fartygen för att öfvervaka kreaturens vård, ty derpå beror i ganska väsentlig mån huru kreaturen visa sig för köparen. Det är icke osannolikt att, då dessa tillsyningsmän förvärfvat sig tillräcklig erfarenhet, försäljRR An HH me IA CD ningen af de svenska ladugårdsprodukterna af dem kan verkställas. I det föregående ha vi uteslutande ordat om exporten af hornboskap. Men exporten af får och svin är ingalunda mindre lönande och icke mindre förmånlig för vårt landtbruk. Begge dessa djurslag blifva, om de vårdas väl och födas rikligt, säljbara vida tidigare än hornboskapen. Landtmannen, som egnar sig åt denna gren af husdjursskötseln, kan vida oftare omsätta sitt kapital; äfven den mindre jordbrukaren kan idka denna industri, och det är vida lättare att reglera fåroch svinafveln efter skördens beskaffenhet, än förhållandet är med hornboskapsafveln. I förra fallet gäller såsom ett nödvändigt vilkor, att snabbvuxpa och lättgödda racer anskaffas. Vi ega sådana af både får och svin och spridvingen af goda afvelsdjur bland de mindre jordbrukarne bör lätteligen af hushållningssällskapen kunna åstadkommes. Om vi af hvad som här ofvan blifvit anfördt, lyckats göra sannolikt, att det svenska landtbruket ingått i ett nytt stadium — så torde det tillåtas oss att slutligen tillägga nögra ord rörande landtbrukares ställning.