Aftonbladet – 2 mars 1866, sida 3

Frihet i handel och vandel är tidens lösen; och på samma gång de styrande afstå från att ivgripa uti den enskildes verksamhet, på samma gång är det af nöden, ätt, efter det djupa andetag, som gått ur nationens bröst vid fjettrarnes borttagande, nationen bereder sig att, med förstånd och företagsamhet; som man säger sköta sig sjelf. Man har med mycken tvärsäkerhet yttrat, att Sverge är fattigt, isynnerhet kapitalfettigt; att vi lefva slösaktigt, öfverdådigt och öfver våra tillgångar; man har klagat öfver den tilltagande, ohejdade lyxen — 0. s. v.; men vi hörde en ging en tysk fabrikant, som varit här åtskilliga år bosatt, påstå, att det, hvaraf Sverge mest lider, är — brist på konkurrens?. Och vi kunna ej neka till, att det ligger sanning i detta påstående. Så länge dåsigheten betalar sig, skall företagsamheten-slumra, så länge förbrukarne kuonat tvingas att be 1 tala alla de misstag, all den bristande duglighet och förutseende, hvartill våra fabrikanter ofta gjort sig skyldiga, skola intelligens och skicklighet icke kunnä framkallas, och så länge hvarje producent tror sig hafva skyldighet att vara köpman och nedlägga sitt mesta arbete, sin mesta tid på varans försäljande, mindre på tillsynen vid dess Tförfärdigånde, stundom; ja ofta, gör sig till spekulant på sina egna produkter, — skola vi aldrig uppnå den goda ställning, som endast en sund och riktig fördelning af arbetet kan bereda oss. Vi önska idetta fall ett noggrannt tillämpandej af ordspråket: skomakare, blif vid din läst! Vi läste en gäng i en liten dansk bok, innehållande några Pariser-fotografier?, ett kapitel :med öfverskrift: Små näringsvägar?, ochderi sågo vi, huruledes saker, som varit vräkta på sopbackarne, kunnat inbrivga den upplinningsrikt arbetssamme, som tagit våra derpå, millioner. Men detta var i Paris, der man icke inskränker sig till att afundsjukt motarbeta den, som genom : sin intelligens, kraft och arbete kan göra fortyn, utan der man känner sig sporrad att utveckla samma egenskaper, för att kunna ernå samma resultat. Det är icke längesedan man för ett lisund yllelump med knapp nöd kunde erhålla 12 skilling riksgälds. Pappersbruken använde denne. lump att deraf göra ett grått,! nästan obrukbart, makulaturpapper. Då. kommo engelska fabrikanter på den idep, att konstruera maskiner för att uppkarda yllelumpen och deråf göra kläde ånyo: och vi bära vackra, varma doffelrockar, med ganska många procent af den förkastade yllelumpen uti, till vida bättre pris än de gamla, tunna klädespaletåerna. : Yllelumpen gäller nu 20 å 30 rdr pr-centner och uppfinnarne blefvo millionärer. Men viundra just, huru under den gåmla goda tiden en: sådan uppfinnare skulle tagit sig ut i Sverge! Från Yståd fill Haparanda skulle väl en hop yrkesbröders afundsammaskri ljudit: ?han förfalskar sina kläden?, i stället för att de bort söka blifva delaktiga af och göra sig till godo hans uppfinning; och det som i England inbringade en enorm förmögenhet skulle iroligen hos oss blifvit anledningen till misskredit, till ruin. Den klagolåt, hvilken under sednare tiden så starkt och uthållande uppstämts, att vi slösa så mycket här i landet, har haft rätt, men icke i den mening som densamma åsyftat. Slöseriet i lefnadssätt, i öfverspekulation, det reglerar sig nog sjelft, — det må nu vara staten eller den enskilde som är slösaren. Men att slösa genom aft ej taga vara på det nyttiga i arbete, intelligens, produkter från jordens inre. eller dess yta, att kasta i skräprummet eller på sopbacken det, som kän på ett nyttigt sätt ånvändas — det kalla vi slöseri och till detta har man gjort och gör sig fortfarande skyldig. Vi hoppas dock, att den friska flägt, som blåser öfver landet i de fria tulloch -näringslagstiftpingarne, skall framkalla en öuskvärd -törändring bärutinnan. Vi skola nn sänah gäng, och det snart, återkomma till de ofvannämnda små näringsvägarne?, hvilka såsom förvärfskällor och ur ekonomisk synpunkt sedda hafva sin stora betydelse. Man rubricerar oftast en menniskas materiella behof uti föda, kläder och bostad, och onekligen äro alla dessa tirenne saker verkliga ?nödvändighetsartiklar?, Vi skola derna gång taga till uppgift att sysselsätta oss med den tredje af dessa artiklar, eller bostaden, och göra början med Byggnadsindustrien inom Stockholm. Folkmängdsökningen och den växande allmänna välmågan hade gjort behofvet af nybyggnader till en industri, som är ganska betydlig; men besynnerligt nog. ökades hyrorna med husens antal, och det uppstod på samma gång en kommers med egendomar, den man skulle kunna kalla oroväckande, om man ej visste, att allting reglerar sig sjelf. Det är icke utan exempel, att priset på egendomar gått upp till dubbelt mot det de hade vid första försäljnivgen, och att egendomar innehafts af 4—5 särskilda egare under ett enda år — alla om möjligt uppdyrkande i större eller mindre grad hyresbeloppen utan något motsvarande vederlag i förbättringar af något slag ålägenheterna. Under sådana förhållanden var det en gyllne tid för våra byggmästare och man såg en otalig mängd byggnader resa sig på till och med Ladugårdslandets aflägsnaste delar, i ändan af Adolf Fredriks församling, invid Träsktorget o..s. v., de allra flesta byggda och beräKnade för afsalu. Att penningarne till dessa byggnadsföretag voro något dyra, gjorde mindre, blott man fick upp stommen i rappet, sedan erhöll brandförsäkring; någon gång till hälften öfver byggnadskostnaden, och derefter togos inteckningar, hvilka kunde placeras till två tredjedelar af brandförsäkringssumman. Voro byggmaterialierna stundom dyra, så teg man den sämsta varan, till billigaste priset; visserligen misslyckades det nåOn a KV KA KM BARR RR oo LR